När idéer styrde förlagen

I dag återstår bara spillror av folkrörelsernas en gång så livaktiga bokutgivning. Vänsterförlagen har blivit privata. Och de föreningsägda har hamnat på andra sidan.

 Av Jan-Erik Pettersson

I september i år köptes aktiemajoriteten i Ordfront Förlag av Alfabeta. Föreningen Ordfront, tidigare majoritets-ägare, behåller en ägarandel på 4 procent. Det betyder också att ett av de mera framträdande förenings- och organisationsägda förlagen försvunnit och att ett i huvudsak privatägt förlag tillkommit.

Kanske är det en del av en större trend. Kanske blir förlagsverksamhet mer och mer en privat affär.

Fast i verkligheten är det inte riktigt så. Ideella organisationer och stiftelser kan visst driva förlag. Bara pengarna finns.

Tio dörrar som stänger Europa

Det pågår en avhumanisering och kriminalisering av asylsökande och migranter i dagens Europa.

Ordfront magasin påminner om det stängda Europa i en globaliserad värld. Vittnesmålen om, och från, de flyktingar till EU som dagligen riskerar sina liv, omkommer, eller när de anländer betraktas som kriminella och sätts i förvar, är många och tunga.

Nu står världen mitt i ett börsras. Den rika världen vill säga. Samtidigt pågår en av de största svältkatastroferna i modern tid på Afrikas Horn. Varje dag nya siffror, nya bilder på människor som utsätts för ofattbara umbäranden.

Vi upprörs över den avhumanisering och kriminalisering av asylsökande och migranter som sker. En iskyla som sprider sig i våra samhällen. Med sorg konstaterar vi med Olof  Palmes ord att »mycket av världens elände är resultatet av i demokratisk ordning fattade beslut«.

Sådan är kapitalismen

… och imperialismen, och storhetsvansinnet. Död, maktfullkomlighet, intriger, vit slavhandel, alkoholism, pedofili, kolonialism, imperialism och en attityd i sällskapslivet som borde få självaste stilguiden Magdalena Ribbing att se rött. Är det en deckare jag läser? Nej det är författaren, debattören och anglofilen Johan Hakelius flyhänta och mycket väl researchade bok Ladies, rätt nyligen i pocket. Verkligheten överträffar dikten, i detta fall, många gånger om. Boken har genomgående beskrivits som ofantligt roande, rappt och initierat skrivet. Och visst är det så. Det går definitivt att skratta åt dessa prilliga och excentriska damer, många gånger begåvade. Men prillig och excentrisk är epitet som känns rätt positiva. Ujuj, tokiga brittiska damer, liksom. Men på ett annat  plan lagras  äcklet över denna aristokrati som genomgående verkar anse att de är guds gåva till Birttiska imperiets gröna dalar. Vissa av dem är tillsammans med sina äkta och oäkta män är beredda att gå över lik för titlar och pengar. Andra är mer bohemiska men alltid med näsan i vädret och beredda att sparka neråt. Inte så charmigt. Om de sedan heter Vita Sackville-West, Lady Diana Cooper, Dame Edith Sitwell, Margaret, hertiginna av Devonshire eller Sylvia, ranee av Sarawak spelar inge större roll.

Marianne Steinsaphir