Månadsarkiv: juni 2014

Att längta bort från sitt land och sin kropp Utställningen ”Nils Dardel och den moderna tiden” recenseras av Lisa Carlsson

Nils Dardel var både en gränsöverskridare och en klassisk konstnärskaraktär av sin tid. Hans liv och verk präglades av begär, till status, framgång, skönhet, kärlek. På Moderna Museet i Stockholm pågår ”Nils Dardel och den moderna tiden”, den största Dardel-utställningen hittills.
Lisa Carlsson menar att utställningen reproducerar den Dardel vi är välbekanta med men också öppnar för nya tolkningar av ett konstnärskap som var både normbrytande och folkligt. Ny- och omtolkningar som hade kunnat ges mer utrymme, i utställningen och i det omgivande programmet.

Dardel_interior_03

 Installationsvy från Nils Dardel och den moderna tiden, Moderna Museet 2014 © Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

 

Väggarna på Moderna Museet i Stockholm är målade i klargult, mörkt violett och djupt skogsgrönt vilket plockar upp nyanser tavlorna, får dem att lysa. På en av dem hänger den vackraste dandyn i ett konstant avlidande, omgiven av ömsinta vänner.

En dam i grön pyjamas mördar en herre i svart, en flicka är drunknad, en annan dansar med med döden som har sin lie i högsta hugg. Från taket hos en excentrisk dam hänger en man i en snara om halsen. Överallt i det turkosa, gröna, blå springer djur. Pälstäckta pilar de genom salongerna. Det är en mörk dekadent värld han målar upp. På grund sitt hjärtfel visste Dardel att han skulle gå bort tidigt och det tycks speglas i hans bilder. Han målade för att bli vän med sina demoner.

Kanske var det också därför han var så besatt av skönhet, detta förgängliga? Hans porträtt är uppmjukade, förskönade, och skulle kunna pryda vilken stormande Harlequinroman som helst.

Det talades om hans ateljé som ”Dardels estetiska skönhetsinstitut”, som ett instagramkonto i förra seklets början. Filter som lades på för att göra verkligheten mer behaglig. På utställningen hänger många självporträtt och likheten med dagens bespottade selfies är slående. Dardel har målat fram samma min som unga tjejer alltför ofta hånas för att fotografera i speglar idag. Ett höjt ögonbryn, lätt plutande läppar, lite insugna kinder för att framhäva kindbenets rundning. Där finns även andra bilder som hör en övre medelklassmans instagramkonto till, selfien med sin dotter och bilden från en bar där hans vänner hinkar drinkar. Viljan att kontrollera sitt yttre, att ikläda sig olika roller genom bilder är ingen ny företeelse och jag hoppas att kulturmännen som besöker denna utställning tänker en gång till innan de suckar över tjejers experimenterande självporträtt på internet i fortsättningen.

I utställningskatalogen skrivs det om hur Dardel rörde sig fritt i så många rum. Han var en gränsöverskridare. Och visst han var bisexuell, han lade bort sin adliga titel och förflyttade sig med grace i konstvärlden i Paris men när jag står inför de sista tavlorna i utställningshallen är det något i detta påstående som skaver i mig. Som ett vitt manligt barn av sin tid begav sig Dardel till Latinamerika, Mexico och Guatemala, för att söka efter något. Oklart vad. Ett ursprung? Uppenbarligen inte sitt eget. En kärna, en renhet? Det finns många ord för kolonialism i konstens namn. Målningarna Huvudjägarens frukost och Huvudjägarens eftermiddag är rasistiska nidbilder. Skapade föreställningar av en ursprungsbefolkning. Med en kniv mellan tänderna och en avhugget huvud i handen ler huvudjägaren brett mot betraktaren. En bild vars konsekvens är att förtryck kan upprätthållas och legitimeras. Dardel målade förmodligen dessa bilder oreflekterat men med en vit blick med ett exotiserande blänk i ögonen.

Utställningens titel ”Dardel och den moderna tiden” signalerar en syn på konstnärskapet som en produkt av och i reciprok relation till sin samtid. Den modernismen som inte går att skilja från västerländsk kolonialism och rasism. Jag undrar hur man tänkte när man hängde tavlorna på väggarna och lät dem vara okommenterade? Vems blick vandrar över konstverken och vem tillåts röra sig fritt genom dessa rum, så som Dardel, som ett skapat neutrum? Jag hoppas att den frågan besvaras i det omgivande programmet runt utställningen?

Rörelse och konkreta löften från Löfven.

När Socialdemokraterna fungerar, som ikväll när Stefan Löfven linjetalar i ett regnigt Almedalen, är det inte svårt att se att de ändå är bottenstenen i svensk politik, den stora bamsing alla andra små bojar på något sätt är förankrade i och utgår ifrån.

Bara att linjetala i ett regnigt Almedalen, med Lisbet Palme och Ingvar Carlsson längst fram i en stjärnögd publik av trogna funktionärer, är ju mer S än något annat parti! Palme hittade ju på fröet till dagens Almedals-marknad. Från ett tal från ett traktorflak till 600 organisationer/företag med 4000 ”event” och plasttält och plastmuggar som vore detta cateringen till ”Game of Thrones”. Ja, jag har redan hört förslaget att slå ihop Almedalen, Stockholmsveckan och Medeltidsveckan till en enda ”Månad Från Helvetet”, tror att det är en sån där grej som börjar som ett halvskämt och innan nån fattat så är det på gång. Senast 2018 skulle jag tippa.

En hel härlig månad då Visby ska fyllas med fastlänninger av alle färgur, nå, mest rika stockholmare då, och rosornas och ruinernas stad riktigt kokas i alla de där lösa pengarna som verkar finnas i samhället till att dricka avslagen fatöl, montera jätteplasttält som det står ”FÖRETAGSAMHET I VÄST” på, samt att ta sin kärlek till Uruk-Hai på allvar.

Det kanske är tur för Almedalsveckans tillväxt att marknadsföring är ett sånt fluffigt, svårmätt värde. För förutom den uppenbara risken att inte märkas bland 3900 andra event, så konkurrerar man med, tja, Sveriges blivande statsminister som håller ett av sina sällsynta tal, med ännu sällsyntare innehåll, för att vara Löfven: Rörelse! Och Konkreta Löften! (Ja, för att återknyta till marknadsföringsorimligheten i Almedalen: ens event kan råka sammanfalla med ett monsunregn över Visby stift, vilket insveper det i samma blöta gift som det redan ligger och flyter i. Ett halvårs förberedelser bortspolade! Utsköljda i hamnbassängen! Plask, plask bara! ”Men vi webbsände ju så vi fick spridning på det viset!” (”Abs0lut Bernta, ingen fara, det löser sig, nu tittat vi framåt.” (Bernta är marknadschef på paraplyorganisationen X som samlar Sveriges alla Y och arbetar för deras tiddelipom.)

Nå, blivande statsministern. För så känns Löfven. Och känner sig Löfven. Men inte på det där översjälvsäkra vilken-falang-ska-vinna-dragkampen-om-Rosenbad som i den öde(S)digra valrörelsen för 4 år sedan när S trodde att det skulle räcka med att ställa ut (S)korna. Utan med närvaro. Och kräm. Och konkreta, välfärdsförbättrande, löften. Japp, du läser rätt. De konkreta detaljerna visserligen kanske inte heltäckande, om man ser till vad Alliansen har rivit ner, men ändå tillräckligt tydliga. I den rådande ”vänstervinden”, eller kanske vi kan kalla den ”den mojnande högerstormen” räcker detta för att svepa in Löfven i Rosenbad.

Ikväll var det inte längre främst en före detta metallboss som talade, det var en blivande statsminister, sprungen ur rörelsen. Jag vet många svenskar som skulle få en tupp i halsen av att säga den meningen. (Stoltheten över arbetarrörelsens fantastiska framgångar, blandade med ”vafan vare som hände”-besvikelsen.) Och Löfven fick också ett par tuppar i halsen. Rösten bröts av rörelse.

Mediaträning, valstrategier och yada yada – hur många procent i opinionen steg S enbart på de två-tre gånger när Löfvens röst bröts av rörelse? Sådant kan man inte medieträna in. Det var alldeles äkta.  (Tips till sosse-spindoctors: gör filmsnutt med bara loop på dessa halstuppar, lägg ut på Youtube: ka-ching. Varsågod).

Här kommer grejen med S som grundsten i svensk politik in. För vem, utom en Sosse, blir rörd till tårar av att säga ”Pensionerna ska stärkas”? Ingen. Ingen av de andra partiledarna tror lika mycket i märgen på en idé, vision eller företeelse så att de kan säga den offentligt och hulka till. (Ja, alltså, ingen idé, vision eller företeelse som det ger politiska pluspoäng att prata om i offentligheten alltså. Annie får nog en tår i ögat när hon pratar om Ayn Rands vision om det ideala, komplett empatilösa, samhället, och nog får Jimmie något tjockt i strupen när han lägger ut texten om Legion Vikings duglighet i fält, men det gör sig mindre bra i teve.)

Löfven går ut hårt med Kärrtorp. Markerar stenhårt mot ”fascism och rasism” (det verkar vara medvetet att inte säga ”nazism), och ja, S-ledaren var i Stockholmsförorten i höstas. Var var Fredrik Reinfeldt? På hemmamatch med Djurgårn kanske.

Han fortsätter med att nämna Rysslands aggression mot Ukraina och lova ett Sverige som ska stå upp för folkrätten.

Kanske en smart talskrivares försök att anknyta till Olof Palme: Sverige som världens samvete, djärvt formulerade utrikespolitiska och ideologiska fraser, som lotsar in oss i S riktiga hemmafålla: det enade Sverige. Här är Löfvens hemmaplan, och talet tar fart: han talar om hur bra Sverige är, egentligen, inte om hur dåligt det blivit under borgarna – okej då, det kommer sedan. Han dundrar om Fas 3, utförsäkringar, arbetslöshet, försämrad skola och vård. Han vågar säga att moderaternas kärnpolitik, skattesänkningar, inte lett till något bra, som de hade lovat. Han kallar Alliansens en ”antites till solidaritet” och summerar: ”Arbetslösheten steg, skolresultaten sjönk och välfärden brast (där spricker rösten för första gången, Rosenbad är kirrat), det kan det stå på minnesplaketten över deras år vid makten – och adjö!”

Sedan formulerar han kärnan i S-tanken: alla olikheter (jag tror han menar ojämlikheter) som härrör ur en persons ursprung och härkomst ska samhället jämnas ut. Vi ska vara som … wait for it … ”En Familj.”

Javisst, heimat und volkgemeinschaft, kan tänka mig en del nyliberaler (eller nykonservativa som vore ett akademiskt mer korrekt namn på dagens nattväktarstatsvurmande radikaler) som började gråta där i tevesoffan, av helt andra anledningar än Löfven. För på sätt och viss äger S en fråga där liberaler borde stå mycket starka (och kanske tror att de gör det?) nämligen meritokratin, allas lika chans och värde. Till det lägger man solidariteten, och Löfven fortsätter familjeliknelsen: ”Du lämnar inte din syster i Fas 3 eller fattigdom/…/ tillsammans lyfter vi varann”. Och så drar han till med det som får, jag svär, cirka 67 procent av alla svenska medborgare att räta lite på ryggen, bita ihop lite extra: ”Vi blir befriade genom trygghet!” (Tevesoff-liberalen fnyser sin Nespresso över det sälskinnsputsade jakarandabordet från Svenskt Tenn: ”Ska de sno FRIHETEN också?”)

Så kommer då konkreta löften. Löfven lovar att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. (Idag har Tyskland och Österrike runt 5 procent så Sverige ska ner dryga tre procentenheter. Det är inte småpotatis.)

Han lovar att skolan ska bli jämlik (igen?): inom 10 år ska svenska skolan vara bland de 5 bästa i EU.

(Ovanstående löften kan ju också komma att infrias, av sig själva så att säga, om det går åt helvete för EU. Men, men.)

Han lovar att minska inkomstklyftorna, och helt utplåna hälsoklyftorna mellan klasserna. (Om du inte förstod vilka tunga löften det där var, betänk att Sveriges klassklyftor växt i drygt 20 år. Och att skillnaderna i medellivslängd från ett överklass- och ett arbetarklassbostadsområde i samma svenska stad kan vara 7 år.)

Han vill bygga. En ”hållbar frihet”. Ja, det är soundbites framtagna av hyperpeppade S-reklamteam, men de låter bra här. Han lovar vidare att ”säkra järnvägen”, lagom löst, och ser tydligen – ja, här blir jag sådär ”jamen kan någon förklara för honom hur allvarligt läget är”- dryg – klimatförändringarna som en underbar export business job creating opportunity: Om 10 år ska Sverige vara ledande exportör av klimatsmart teknik, vara ett ”föredöme” på denna punkt. Nej, inga konkretare löften än så, eller fler tankar kring klimatet. Eller kärnkraften. Eller oljeberoendet. Eller bilsamhället. Nå, nå, det finns ju redan ett miljöparti … ?

Men Löfven berättar att han brukade bygga RC-lok, i ännu en vända som går ut på att vara stolt över ett dugligt, hyggligt, solidariskt Sverige. Där snattade han nog ett gäng sura unga män därute från att bitter-rösta på SD. Sådana som kan byta ett däck på fyllan och dessutom hellre skulle göra detta, naken, i snöstorm, än att snusa portionssnus, sådana som mycket för att de är besvikna och tuffa röstar på Jimmie Åkessons fascister, bara för att de kan och nu jävlar. Skulle de råka höra det här, tror jag att de inser att Stefan jobbat på verkstad, på riktigt = vet vad hans snackar om. Och kanske till och med inser att Jimmie är en kallhamrad skit som ljuger som andra andas och drivs av hat, vad vet jag, det är tillåtet att drömma, eller hur (jag menar, vafaan, allvarligt, VARFÖR RÖSTAR MAN PÅ SVERIGEDEMOKRATERNA? ”Ja, vi går ur EU och FN och inför apartheid i Sverige, BRAAA IDÉ!”, eller vad?)

Nå, Löfven, Almedalen. Vid det här stadiet av talet är det dags att dra klichéer som ”det blev varm stämning trots regnet” eller ”hundratals trogna trotsade vädrets makter”. Det blev det, det gjorde de. Löfven angrep borgarna i deras, av åtta år av vanskötsel, blottade drakbuk: deras skattesänkarpolitik har inte sänkt arbetslösheten, men försämrat välfärden. Han lovade en arbetsmarknadspolitik (ja, herrar Borg, Reinfeldt, Björklund et consortes, det ni har fört är inte en ”passiv arbetsmarknadspolitik”, det vore för snällt att kalla det, det är en icke-politik, en ”osynliga-handen-fixar-det-nog”-klockaretro som skulle vara lite gullig (förutom motbjudande och löjeväckande) hos en student på A-kursen i praktisk filosofi, men hos ledande statsmän är det bara bevis på ideologisk grundindoktrinering av det mer skrämmande slaget. Alltså det där sa inte Löfven, men så här får han mig att känna och gå på, inte illa va?)

Sedan kliver Löfven in på feminism. Och uppehåller sig där, länge. Absolut en respons på Fi:s framsteg. Men så ledigt. Och bekvämt. Han pratar om feminism. Ja, jäklar, en statsministerslips på den där, kanske inte så dumt ändå?

Och så skolan. Jan Björklunds eget regalskeppet Vasa. Får en kanonad som heter duga. Och Löfven lovar: ”läxrut” ska bort – istället ska alla få läxhjälp. (Någon däremot? Jaha, i så fall tippar jag på att du är en osolidarisk tölp. Hade jag rätt?) ”Vinstjakten” i skolan ”ska stoppas” – hur går han inte in på. Han lovar: inga 1-3 åringsgrupper i förskolan ska vara större än 15 barn. (Och då måste Vän av Ordning och Fyrabarnsfar (jag, alltså) fråga: på hur många personal? Gruppstorleken är en sak, men hur många personal per barn? Hm?)

Sedan drar han kvällens skämt, om den nedmonterade välfärden: ”Man saknar inte kon förrän Moderaterna har privatiserat henne”. (På ett ljuvligt gammsvenskt sätt markerar han också osäkerhet rörande skämtets kvalitet i några små humningar: 1,5 procent till upp i Sifo.)

Han går loss mot vården: Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i EU, det är kaos på akuter och förlossningsavdelningar (här tweetar Filippa Reinfeldt en bild av en morotskaka hon just bakade. I bollhavet på Ikea. Med midsommarkrans på huvudet. Leende? Självklart), det är köer till cancerbehandlingar och detta är, med Stefan Löfvens ord: ”FULLSTÄNDIGT OACCEPTABEL”. (Någon däremot? osv)

Han smäller in ett ”När du är som svagast, då ska samhället vara som starkast”. Ja, den där grejen med ett skyddsnät. Låt oss börja laga maskor. Jag vill det också Stefan. Vem vill inte ha S vision om Sverige?

Skulle S bara vara bäst på att vara S på alla sätt det går att vara S, så skulle S ha 60, kanske 70, procent av rösterna i Sverige. Problemet är att kartan, bilden av det solidariska S, under många år gled längre och längre ifrån verkligheten. S privatiserade också. S hade också ökande klyftor. Och arbetslöshet. Och ickesatsningar mot klimatproblemet. Osv. Kan du fixa det Stefan? De flesta tror nog ändå att du vill det, det var tydligt ikväll. Det räcker till Rosenbad. Men räcker det till det där can-do, hyggliga, familjelandet utan hälsoskillnader mellan klass och lika chanser för alla barn?

Innan han slutar med ett citat om optimism, öppnar Stefan Löfven för samarbete över blockgränserna (men inte med SD), om det krävs för en ”handlingskraftig regering”. Jaha. Så Ayn Lööf, Jan ”Kvarsittning” Björklund och Göran ”Tillbaka till spisen kvinna” Hägglund är bjudna i höst? Är det vad ”Alla ska med” betyder? Kanske Fredrik och Anders då också? I en enda stor FAMILJ?

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Fullsatt först ut för Reinfeldtkoden

Av Johan Berggren

trio

Ett tomt Visby, tidigt på Almedalsveckans första morgon. Men på restaurang Terrassen, där LO huserar under veckan, är det knökfullt.  Faktiskt. Halv nio en småregnig söndagsmorgon. Den rådande vänstervinden hade blåst in säkert 300 intresserade att lyssna på Ordfronts egen Allianspolitik-mosar-trojka Stefan Carlén (före detta ordförande i föreningen, numera förbundsekonom på Handelsanställdas förbund); Daniel Suhonen (chef för Katalys, före detta styrelsemedlem i Ordfront, skribent i Ordfront magasin, och socialdemokratisk debattör) och Christer Persson, den erfarne och sprängkunnige före detta utredaren och skattesystemsmontören.

Retorikobservation: Daniel Suhonen blir bättre talare för varje år. Det är gester, det är roliga ordbilder, det är träffande exempel och snajdigt lagom återhållna känslor. Undran: när ska partiet (S) sätta honom på en mer offentlig plats? Minister en vacker dag? Kanske för vänsterfalangig. Tiden får utvisa. Men härligt med lite Palmesk talarkonst från en rörelsens son!

De tre har nämligen skrivit en bok, Reinfeldtkoden. Föreningen Ordfront gav ut den i våras. Den behandlar, tar upp, analyserar och, ja, sågar mestadels jäms fotknölarna, borgaralliansens förda politik de senaste åtta åren. Alltså inte deras personer, retorik eller påståenden. Den Förda Politiken. I siffror, antal och procentsatser. Den politiska hårdvaran vi kanske (eh, nej, säkert) borde tala om lite oftare.

Under en timme lägger de tre herrarna ut texten. Som ett gammalt gift par höll jag på att skriva, men jag menar som ett gammalt invant menage-à-trois, gnabbas de lite med varandra mellan de exakta, detaljrika utläggningarna. Var ska vi börja? Med att de 10 procenten rikaste i Sverige blivit jättemycket rikare och de 10 fattigaste procenten blivit fattigare? Med den ökade arbetslösheten som Reinfeldt försöker prata runt med siffertrix? Eller kanske med de 140 miljarder i skattesänkningar som borgarna har genomfört. Ja, det blir bra. 140 miljarder kronor som kunde gått till sjukhusen, skolorna: det motsvarar 310 000 offentliganställda (lärare, sjuksköterskor, p0liser … ). Men istället gått till de rika, gjort dem ännu rikare. Med tanken att detta skulle ”skapa” fler jobb. Facit: det gjorde det inte. Men det urholkade välfärden och ökade klyftorna. (Kan någon, snälla, ge Fredrik Reinfeldt ett kalsongryck från mig? Tack.)

En grundtes som de tre författarna driver är att Moderaterna inte alls gått ifrån sin ideol0giska grundvision: att sänka skatter, skatter och åter sänka skatter. Att montera ned den ”passiviserande” och för lönsamheten och växtkraften och entreprenörsskapet och yada yada skadliga välfärden. Sedan har herrar Reinfeldt och Borg gått från att i sin ungdom (nå, cirka 30 år gamla) vara spritt språngande nyliberaler, till att bli … smygnyliberaler? Eller, från revolutionärer till reformister, som Stefan Carlén uttrycker det.

Presentationen gick bra, de tre bokskrivarna har gjort detta förut (dessutom skrivit två böcker till i serien, föregångarna: ”Åtta år med Reinfeldt” (inför valet 2006) och ”Bokslut Reinfeldt” (inför valet 2010) så vi får väl hoppas på tredje gången gillt nu. Intresset för boken och ämnet här i en arla söndagsotta pekar på det. Det lite läskiga är att förutsägelserna från boken 2006 i stort sett slagit in, och kan nu i ”Reinfeldtkoden” tryckas igen, som fakta och facit.

De närvarande exemplaren sålde slut på en minut och många beställde exemplar från Ordfront. Det kan du också göra, här.

Almedalens konstnärliga ledare, om den hade någon, är en sopa. Börjar med det bästa, sedan det talet från den blivande statsministern redan första kvällen. Och sedan dagen därpå, det enda riktigt tunga internationella inslaget: succésäljande statistiktuggande franske ekonomen Thomas Piketty (ja, jag kommer rapportera om denna den sakliga, milda kapitalism-kritikens Beatles, imorgon. Ska bli kul!)

Vem kommer orka vara kvar till Centern ska ha ”sin” dag nästa söndag?

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

 

Ordfront i Almedalen 2014

SV1-1-e1403789746393Johan Berggren, chefredaktör för Ordfront magasin.

 

 

Idag startar Almedalsveckan, den svenska politikens och lobbyismens egen brakfest, ett mingel- och makthavarjippo så stort och så intensivt att en kan misstänka att det tillkommit för att motbevisa tesen om Sverige som “Landet lagom”. Under åtta dagar – lika många som partier i riksdagen – ges 3384 officiella evenemang; seminarier: paneldebatter: hearingar: förläsningar: anföranden av hundratals mer eller mindre direkt politiska organisationer. Tidningar! Spelbolag! Naprapater! Kennelklubbar! Partier!

Det är över 400 “event” om dagen. En och samma person skulle inte kunna närvara på alla om den så hade ett jetpack. Men några ska vi vara på!

Ordfront magasin är på plats i form av mig, chefredaktör, och nu Gotlandskorrespondent Johan Berggren. Allt kommer att bloggas, här, gratis, live! Snudd på direkt!

Detta blir min första Almedalsvecka, och jag bävar inför uppdraget. Berättelserna är många i journalistkretsar om stjärnögda unga politiska reportrar som gått bort sig bland gratis lådvin, vallgravar och sluga lobbyister i Almedalen och kommit ut på andra sidan som Lars Adaktusson.

One week in Visby makes the hard man humble, för att travestera den gamla Chess-låten “One Night in Bangkok”.

Föreningen Ordfront själv har en programpunkt, alldeles i veckans början: Det är boken Reinfeldtkoden som presenteras på söndag kl 8.30 av dess författare Daniel Suhonen, Stefan Carlén och Christer Persson.

Där tar jag avstamp. Sedan tänkte jag rapportera från en (1) noga utvald, i mina ögon viktig, programpunkt per dag. Och sedan en (1) som visar en annan sida av Almedalen: lobbysidan, den knasiga sidan, detta den politiska tankens Kiviks marknad – förstås också en miniatyr över hur det ser ut för inflytande och makt i Sverige i vanliga fall. Alltså även en (1) märklig, knasig eller fånig programpunkt. Denna ambition kommer nästan helt säkert att haverera. Det är för mycket intressant. Och knasigt. Det kommer bli mer.

Men jag tänker förstås varje dag lyssna på den dagens partiledares linjetal: här målas visionen, valfläsket, idéerna – i bästa fall – och löftena upp inför höstens val. Tänkte skärskåda herrar (och damers) ordförande och språkrörs tal särskilt med hänsyn till några ämnen, som jag tillåter mig att tycka är särskilt viktiga:

1. Miljöpolitik – särskilt med hänsyn till klimatet. (En katastrof av bortom episk magnitud väntar oss. Om ett par år eller årtionden. Vad har de för tankar om det? Planer?)

2. Fattigdom och välfärd, internationellt och nationellt. (Uttaget av naturresurser, produktion och konsumtion ökar (trots/tack vare utarmning och miljö- och klimatförstörelse). Ofantliga rikedomar skapas. Varför går de inte till de fattiga? Varför går folk arbetslösa i EU och svälter i världen?

3. Romerna i Europa. Romerna har varit, och förblir (?) Europas mest utsatta och nervärderade. De är (också/därför) ett lackmuspapper på unionens och deras stater – och stater utanför den för all del – förhållning till diskriminering, jämlikhet, sociala reformer och samhällssyn. Vad tänker svenska politiska ledare i denna fråga? Säger massor om hur de tänker på s k svaga i allmänhet, och hur de vill angripa även andra orättvisor.

Och förutom den galna Almedalen, tänker jag besöka Ojnareskogen – åter aktuell, tyvärr – en lokal stridsplats där den hållbar miljöinkluderande synen på vår samtid och samhälle drabbar samman med den ohållbara, för-allt-utom-kortsiktig-ekonomisk-tillväxt-synen. Slaget här gäller om en unik urskog och viktig vattentäkt ska bli kalkbrott. Striden i stort gäller om vi ska skövla planeten till katastrof för ett par år till av stigande aktieavkastning.

Olika upplagor av Assange

Den skotske författaren Andrew O’Hagan uppgörelse med Julian Assange i London Review of Books i mars fick stor uppmärksamhet. Den är ett grundligt karaktärsmord på den världsberömde WikiLeaks-grundaren. Men den ställer också genren självbiografi i ett avslöjande ljus.

Hur sanna är egentligen alla dessa »sanna« levnadsporträtt?

Av Johan Berggren

I början av 2011 städslas O’Hagan för att spökskriva den omsusade Julian Assanges självbiografi. Material ska han få genom djupintervjuer. O’Hagan bor med Assange och följe på en engelsk herrgård, men spökskrivaren anar snart att den australiensiska hacker-superstjärnan inte vill lämna ut sitt liv. Han har dock tagit emot sitt saftiga honorar i förskott, och låtsas i det längsta samarbeta med O’Hagan. Deras träffar blir istället för intervjuer agitatoriska föreläsningar eller haranger av ovett mot Assanges verkliga och inbillade fiender. O’Hagan skildrar i LRB Assange som en slafsig, storhetsvansinnig, lat, paranoid och narcissistisk Don Quijote. Samarbetet avbryts, men Canongate ger ut det ofärdiga manuset ändå – för mycket pengar var inblandade – mot Assanges vilja.

Vi har alltså idag hel rad versioner av Julian Assange: Den som skildras i O’Hagans bok; den Assange som förlaget hyllar i sitt PR-material trots att han stämt dem; den Assange som, i en annan bok på ett annat förlag; Cypherpunks: Freedom and the Future of the Internet (2012), är yttrandefrihetens nätförkämpe som med Edward Snowden varnar för global digital kontroll. Och så O’Hagans prillige sektledar-Julian på det.

Denna multi-Assange-effekt får mig att se tillbaka på andra självbiografier med en skärva i ögat som gör att jag ser att det är ju inte en bild av personerna man får. Det är två. Eller fler.

Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut, 2012 har ett uppsåt av ärlighet och självutlämnande, som ibland lyckas utmärkt, men styckevis framstår som självförhärligande missbrukarsvammel – vilket också säger något om Stig Larsson. Den Stig som Stig försöker visa, skyms av den Stig som visar. Effekten återfinns i den rumlande ex-fotbollsmålvakten Magnus Hedmans När ljuset släcks, (2012). Hedman skriver utlämnande, tror jag att han tror, om diverse tragedier och bravader, men tonen spricker allt som oftast i självömkan eller skryt.

Kanske borde han städslat en spökförfattare? David Lagercrantz putsar med erfarna författarfingrar Ibramhimovic i toksäljande Jag är Zlatan (2011) till en sympatisk person, utan skevheter i tonen. Det är så man ska skryta – med stil.

För vad är väl dessa böcker om inte varumärkesbyggen? Barack Obamas Min far hade en dröm (1995) sålde välskrivet in bilden av en strävsam humanist med rättvisepatos och enkla rötter till en värld som bar författaren hela vägen till Vita huset och Nobels fredspris. Om Obamas far också drömde om att hans son skulle beordra mord per obemannad drönare på oskyldiga civila i parti och minut, så kom det i alla fall inte med i boken.

Personkult är en viktig del i ett liberalt samhälles idébygge. Individen som lyfter sig själv i håret ska hyllas, som bevis på den liberala utopin »alla kan nå lyckan« (utan det finstilta tillägget: »men få kommer att göra det«). Varje miljardär och kändis skriver sin livshistoria. Furstestatyer i textform, där »jag är bara en vanlig människa – fast jag inte är det«-greppet kittlar läsaren. Litterärt intressant blir det oftast först när det egna varumärkesbygget sätts åt sidan och relationer på allvar tas med i berättelsen, som i Jackie Ferms Rövardotter (2014) eller Felicia Feldts Felicia försvann (2012), där uppgörelser med destruktiva föräldrar låter en djupare ärlighet växa till.

Andrew O’Hagan då? Spökskrivaren som försökte rädda sitt anseende genom att skriva elakt om den han först skrev en smickrande levnadsteckning om, i en självbiografisk artikel där han framställer sig själv som en hyvens realist, blir nu själv omskriven som småskuren politisk idiot.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

 

J

B’Tselem – Israels vakthund

Israeliska människorättsorganisationen B’Tselem dokumenterar och kartlägger brott mot de mänskliga rättigheterna i konflikten Israel-Palestina, med tonvikt på de som begås under ockupationen. Vi återpublicerar här vår artikel från i våras om B’Tselem med anledning av att den idag erhåller Stockholm Human Rights Award.

Av Johan Berggren

Två foton från B’Tselems fotoblogg Eyes Wide Open:

The home of the Kware' family, after it was bombed by the military, while family members and neighbors were present inside the house and in its vicinity (Photo: Muhammad Sabah, Gaza 8 July 2014).

The home of the Kware’ family, after it was bombed by the military, while family members and neighbors were present inside the house and in its vicinity (Photo: Muhammad Sabah, Gaza 8 July 2014).

 

 

 

The home of Marina Rachmilov, 86, from Be'er Sheva, south Israel, after it was hit by a rocket. Photo: Dudu Greenspan, Be'er Sheva, Juli 2014

The home of Marina Rachmilov, 86, from Be’er Sheva, south Israel, after it was hit by a rocket. Photo: Dudu Greenspan, Be’er Sheva, Juli 2014

På fjärde våningen i ett anonymt kontorshus i Jerusalems södra utkant ligger B’Tselems högkvarter. Här arbetar 30 av människorättsorganisationens 40 anställda.

– Vi bevakar främst för brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten begångna av israeler, främst isrealiska myndigheter, på de ockuperade territorierna, berättar Sarit Michaeli, chef för B’Tselems kommunikationsavdelning.

Organisationen bevakar i princip även brott mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten begångna av palestinier, palestinska organisationer och myndigheter, men:

– Där gör vi mest principuttalanden, säger Sarit Michaeli. Vi tar bestämt avstånd från allt våld mot civila, som raketattacker, överfall eller självmordsbombningar. Men fokus ligger på Israel, eftersom vi är israeler.

– Det handlar om allt ifrån rivningar av palestinska egendomar, orättvis vattenfördelning till dödskjutningar, berättar Michaeli.

B’Tselem arbetar med att samla in dokumentation av dessa händelser, och sedan anmäla, och följa fallens utredningar. De bevakar Gazaremsan, samt den ockuperade Västbanken, som är indelad i tre zoner: A, B och C. Zonerna är inte sammanhängande, utan uppbrutna av varandra och bosättningar. Zon A, 18 procent av landytan, innefattar de stora palestinska befolkningscentra, städer som Jericho, Jenin och Ramallah. Här sköter palestinsk polis rättskipningen och palestinska myndigheter råder över sådant som bygglov, stadsplanering och allokering av vatten. Zon B, 22 procent av ytan, är landsbygden kring städerna, och där gäller ungefär samma villkor. De stora konflikterna sker i zon C. Den är glesast befolkad av palestinier, cirka 180 000, men utgör 60 procent av Västbankens landyta.

– Palestinier är inte skyddade för israelisk militär i någon zon, men det är värst i zon C, kommenterar Michaeli. Här sker de infrastrukturella övergreppen, här bli palestinska hus tvångsrivna, folk ivägkörda, åkrar avspärrade, vägar förstörda, och folk skjutna.

Israel har full makt och kontroll över zon C. Den israeliska myndigheten CA (Civil Administration) bestämmer över jordägande, stadsplanering, vägdragning och liknande, och Israels armé, IDF, står för ordningen. Det är här som de isrealiska så kallade bosättarna återfinns. Med hjälp av sionistiska NGO:s och israeliska staten annekterar de land och bygger hus på ockuperat område. De är idag en halv miljon människor, en siffra som stadigt växer. Närmare 200 000 av dessa har bosatt sig i Palestinas huvudstad, östra Jerusalem.

– Bosättarna är motorn i den långdragna konflikten, säger Sarit Michaeli. I zon C lyder bosättarna under israelisk civil lag. De åtnjuter rättigheter som om de bodde i Israel: staten ser sig skyldig att hjälpa dem med vatten, vägar och polisiärt skydd. För palestinierna i samma område gäller att de är en befolkning under ockupation, som lyder under ockupationsmaktens militärlagar.

Tio av B’Teselems anställda är palestinier, som bor i de ockuperade områdena, som en sort korrespondenter på fältet. De följer noggranna scheman för hur de ska prata med vittnen, fotografera och filma vittnesmål och fysiska bevis på händelser, för att dokumentera så effektivt och trovärdigt som möjligt.

– Gaza är svårast för oss att bevaka, berättar Sharit Michaeli. Där har vi bara två medarbetare, och vi som israeliska judar kan inte åka in där, och inte heller i Zon A eller B, det är både förbjudet och farligt. Annars rycker det ut folk härifrån högkvarteret om det hänt något stort.

Sharit Michaeli blev själv skjuten i benet med en gummikula av en israelisk soldat på ett sådant uppdrag i juli förra året.

Fältarbetarna förser huvudkontoret med material, och får också feedback.

– Det palestinska medarbetarna känner sina områden och folk där väl, och kan röra sig friare bland palestinier. Dessutom kan de vara mer skeptiska i sina undersökningar, är vår erfarenhet.

Sarit Michaeli berättar att man utökar närvaron bland palestinier, bland annat i en kampanj där små filmkameror delats ut i stor skala, för att få in så mycket konkret bevisning som möjligt från fältet.

Fältdatan hamnar hos faktaavdelningen, som undersöker uppgifterna genom korsreferenser mot andra källor, som medier och israeliska armén. Om de finner fog för att misstänka att något inte gått rätt till, så skriver B’Tselem till berörd israelisk myndighet och kräver en undersökning, och överlämnar sin dokumentation som bevis.

– Vi följer undersökningens gång, och hjälper myndigheterna med bevis på vägen, och överklagar om vi tycker det behövs, berättar Michaeli.

All verksamhet redovisas på B’Tselems välfyllda hemsida.

– Databaserna på vår nätsida är vi stolta över. Vi har en databas över alla dödsfall i konflikten, på bägge sidor, det är den viktigaste. Men också över husrivningar, fängslade, befolkningsstatistik. Utan oss skulle mycket ske utan en övergripande insyn, och omvärldens vetskap.

På B’Tselems forskningsavdelning färdigställer akademiker fördjupande rapporter rörande specifika ämnen och trender.

På kommunikationsavdelningen är tillgänglighet ledordet:

–Vi gör summeringar, och presenterar fakta och forskningsresultat. Några sätt som får bra spridning är videomaterial och tecknade serier. Vi vill nå medier och forskare –men också en bred publik.

Organisationens yttersta mål är att få till stånd en positiv förändring:

– Vi vill visa att alla enskilda fall är exempel på ett stort systemfel. Det är ockupationen i sig som är problemet. Ockupationens mekanismer skapar sedan dessa mängder av individuella incidenter.

B’Tselem är ingen populär organisation i Israel:

– Opinionen i Israel har drivit åt höger i många år, och många anser att det vi sysslar med är förräderi, berättar Sarit Michaeli. Men vi anser att vi är en självklar del av ett demokratiskt samhälle, en vakthund som försöker se till att vårt land följer internationell lag och mänskliga rättigheter, och våra egna lagar. Det finns också många som stödjer oss, även om propagandan emot oss är stark.

En återkommande kritik rör det faktum att B’Tselems till stor del finansieras av utländska medel, också från utländska stater, framförallt inom EU.

– Detta utmålas som att vi på något sätt är styrda av utländska intressen. Men vår finansiering och dess villkor är helt transparenta. Till skillnad från många av de organisationer som finansierar bosättningsverksamheten, som inte redovisar var de får sina medel ifrån, men alla vet att det också är från utlandet.

Om de pågående fredssamtalen vill inte Michaeli uttala sig närmare, men konstaterar:

– Så länge bosättningarna både uppmuntras och finansieras av israeliska staten, är det svårt att se att de faktiskt vill upphöra med ockupationen. Men naturligtvis skulle ett avtal vara bäst för alla parter, och det enda sättet som ockupationen kan upphöra.

 Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

 

Befolkningen i Israel och Palestina

Israel: 7,5 miljoner invånare. Cirka 80 procent judar, och  cirka 20 procent (1,5 miljoner) araber, varav (80 procent muslimska och 20 procent kristna och druser.)

Palestina: Västbanken: 2,6 miljoner palestinska invånare, varav 180 000 i zon C. 0,5 miljoner israeliska bosättare, varav cirka 200 000 i östra Jerusalem. (Som Israel inte anser vara ockuperat område, till skillnad från palestinierna och FN.)

Gaza: Cirka 1 miljon invånare.

Fotnot: Enligt en lag från 2003 får inte palestinier från Västbanken och Gaza (män under 35 och kvinnor under 25) bli isrealiska medborgare genom giftermål med israelisk medborgare. Barn ur äktenskap mellan israelisk medborgare och palestinier måste lämna landet efter 12 års ålder.

En olympisk skandal

OS i Ryssland lämnar efter sig en miljökatastrof, och de som försökte larma om den sitter nu i Putins fängelser. Olympiska kommittén verkar inte bry sig ett dyft.

Av Maria Küchen

Den 23 februari 2014 avslutades OS i Sotji med pompa och ståt. Samtidigt, i en annan del av staden, satt miljöaktivisterna David Khakim och Olga Noskovets arresterade. Noskovets drabbades av flera astmaattacker i cellen och fick inget att äta på ett dygn. Khakim satt i en cell utan fönster.

De greps vid en busshållplats utan någon annan förklaring än att de var efterlysta brottslingar. David Khakims brott defi-nierades aldrig, men kanske irriterade det myndigheterna att han hade genomfört en fredlig enmansdemonstration i Sotji för den fängslade ryske ekologen och miljöaktivisten Evgeny Vitisjko som är dömd till tre år i arbetsläger för att ha klottrat på ett plank.

Klottrat har Vitisjko inte gjort. Däremot har han under flera år protesterat mot miljöförödelsen i sina hemtrakter kring Sotji i samband med de olympiska spelen. Vitisjko, Khakim och Noskovets tillhör miljöorganisationen Environmental Watch on North Caucasus (EWNC), vars medlemmar har trakasserats av ryska myndigheter under lång tid, eftersom de kartlagt den OS-relaterade skövlingen av unika och sårbara ekosystem i Kaukasus.

David Khakim är inte den ende som utfört enmansdemonstrationer till stöd för Evgeny Vitisjko. Amnesty International rekommenderar att vi gör det världen över. Enligt Amnesty är Vitisjko »de olympiska spelens första samvetsfånge« och man kräver hans omedelbara frigivning.

Internationella Olympiska Kommittén reagerade snabbt på Amnestys uttalanden om Vitisjko. Utan att göra egna efterforskningar valde man att tro på de ryska myndigheterna. IOK:s presstalesman Mark Adams beskrev fallet så här:

»År 2011 dömdes Vitisjko villkorligt till tre år i arbetsläger för vandalism. Domen omvandlades till ovillkorlig ett år senare eftersom han hade brutit mot sina restriktioner, och IOK kommer inte att göra något för honom. Vi är övertygade om att detta inte är OS-relaterat.«

Orden låter som en papegojartad upprepning av Putin-regimens officiella version.

Så här ligger det till: År 2011 dömdes Vitisjko villkorligt till tre år i arbetsläger för att fredligt ha demonstrerat mot den ryske guvernörens illegala, hemliga, privata skrytbygge i en nationalpark, som skyddas i rysk lag sedan tsartiden. I takt med att OS närmade sig, blev de förhållningsorder som ålagts honom alltmer omöjliga att följa. Han gjorde sitt bästa. Efter ideliga trakasserier lyckades polisen till sist belägga honom med att ha brutit lindrigt mot sina restriktioner två gånger under ett och ett halvt år.

Domen mot honom omvandlades därmed, i december 2012, från villkorlig till fängelse. En omvandling som är totalt OS-relaterad: Vitisjko hade nämligen planerat att besöka OS i Sotji. Han hade bokat möten med flera internationella journalister som han tänkte presentera EWNC:s rapport för.

EWNC:s 80-sidiga rapport om förödelsen beskriver en miljömässig våldtäkt. Jämförbart vore om svenska staten skulle släppt fram en armada av bulldozrar och byggt enorma OS-anläggningar i Sarek. Miljöförstörelsen som beläggs i rapporten strider inte bara mot rysk lag utan mot de olympiska stadgarna, som slår fast att IOK har uppdraget att »uppmuntra och stödja ansvarsfull omsorg om miljöfrågor, främja hållbar utveckling inom sporten och kräva att de olympiska spelen hålls i enlighet med detta.«

I ljuset av rapporten står det klart att OS-stadgarna om miljön är helt tomma ord.

Rapporten belägger dessutom att Putin och ledningen för den nationella ryska olympiska kommittén stått varandra mycket nära sedan millennieskiftet, och att de hjälpts åt att genomföra det ryska »OS-miraklet«, till priset av skövling i stor skala av orörd vildmark. Något som alltså IOK, enligt sina egna stadgar, har ett uppdrag att motverka.

Det är tyvärr begripligt att IOK vill anamma den officiella ryska hållningen till Vitisjko. Hans rapport ställer dem i ett alltför dåligt ljus. Vitisjko kom aldrig till OS. Några dagar före invigningen internerades han i sin hemstad Tuapse i två veckor för »lindrig huliganism«. Han påstods ha »svurit vid en busshållplats«. Sedan forslades han snabbt till tre år i arbetsläger på okänd ort – utan att få packa några tillhörigheter, träffa sina advokater eller säga adjö till fru och två barn.

Samtidigt pågick OS-partyt i Sotji som bäst. OS-folket levde skilda från lokalbefolkningen som i sin tur inte märkte mycket mer av OS än att deras hemstad befann sig under belägring. I OS-bubblan glittrade det desto mer, internationella stjärnor underhöll med dagliga shower.

 

Hittills har ingen i det olympiska festföljet, Svenska Olympiska Kommittén, svenska IOK-medlemmen Stefan Holm eller svenska idrottare eller deras PR-folk svarat på mina vänliga mejl om hur de ställer sig till Evgeny Vitisjkos öde. Tystnaden är talande.

De har fått vara VIP-gäster i Evgeny Vitisjkos hemtrakter. Natur och vildmark som han älskar har förötts för deras skull och det är för den sakens skull han sitter i arbetsläger. Svenska idrottsstjärnor måste stödja honom i stället för att tiga. Inte för att svenska idrottsstjärnor är kända för att uttala sig i samhällsfrågor. Skidskytten Björn Ferry gjorde ett försök under OS, när han sa att diktatur kan vara bra, bara diktatorn är bra. En annan svensk idrottare tyckte att det var »mäktigt« att skaka hand med Putin. Anständigheten kräver att dylik politisk enfald borde få kritik i de egna leden.

Men hjonelaget mellan Ryssland och IOK är kanske inte så märklig. Ryssland är ett av världens mest korrupta länder och kritiken mot IOK för korruption växer sig starkare för varje år. IOK får gärna överbevisa mig om att de inte har något att dölja, men det kan inte ske genom fortsatt tystnad. Det krävs klarspråk och självsanering, och initiativen måste komma inifrån den olympiska rörelsen om de vill behålla sin trovärdighet. Ansvaret vilar på nationella olympiska kommittéer i demokratiska länder, enskilda IOK-medlemmar och idrottare.

Tills vidare meddelas att Evgeny Vitsjko håller humöret uppe, enligt rapporter från besökare i fängelset. Och 2018 blir det en ny OS-fest. Då kommer Evgeny Vitisjko att vara fri, och Putins långa arm når inte till Seoul. Ingen kan längre hindra Vitisjko från att berätta, och förhoppningsvis kommer en värld att lyssna. För eller senare kommer Putins brott mot miljön och mänskliga rättigheter, och IOK:s flagranta flathet, att dras fram i ljuset.

2018 kommer IOK:s ledning, nationella olympiska kommittéer, enskilda IOK-medlemmar och idrottare att få stå till svars för sin tystnad.

Maria Küchen är författare.

PS. Och i Vitryssland var det VM i hockey för herrar 9–25 maj (red:s anm.) DS

 

Från fluktare till blottare

– eller från voyeurism till exhibitionism

Av Sonia Hedstrand

Den 1 juli 2013 trädde »Lagen om kränkande fotografering« i kraft i Sverige. Störst uppmärksamhet bland de domar som fallit sedan dess fick den sjuttonårige pojke som smygfilmade flickvännen när de hade sex och spred videon på porr-sajter. Ilskan exploderade i sociala medier då Göta hovrätt sänkte skadeståndet till flickan kraftigt med motiveringen: »Det går dock inte att bortse från förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.«

Skopofili, schaulust, voyeurism. Tittandes erotiska njutning har alltid existerat. Den som gräver bakåt ser att smygfotograferande och aggressivt visuellt överskridande av privata gränser funnits med från fotografiets barndom. På 1880-talet smällde den sociale reformatorn Jacob August Riis av sina »flashguns« mot överrumplade europeiska immigranter i nedre Manhattans trångbodda slum. Hans bok How the other half lives förskräckte och tillfredsställde nyfikenheten hos mer bemedlade medborgare. Sedan dess finns en aspekt av stöld av obevakade ögonblick i allt dokumentärt fotografi. Fotografiet skapar den moderna kändiskulturen. Redan år 1899 publicerade en engelsk veckotidning bilder under rubriken »Taken unawares – snap shots of celebrated people«. Nattfjärilar som Weegee, Brassaï och Christer Strömholm drogs till det förbjudna. Kamerans tekniska utveckling, den moderna konsten och pornografin har haft det ständiga överskridandet som gemensamt mål, en rörelse som löper parallellt med det moderna samhällets framväxt genom industrialisering, sekularisering och demokratisering. Överskridandet ger en lockande ambivalent känsla hos betraktaren, som kämpar med sin nyfikenhet och skam inför de tabun bilderna blottlägger. Tabun som ofta varit av erotisk karaktär.

Riktig fartfick den visuella jaktinstinkten då paparazzin trädde fram i femtiotalets Rom. Vid tiden då filmen åtnjöt en magisk glans och gnistrande stjärnor från hela västvärlden kom för att spela in storfilmer i Cinécittà. En natt år 1958 forcerade den fattige förortspojken Tazio Secchiaroli en gräns då han sköt av en sekvens filmiska men komprometterande bilder av Anita Ekberg med make som lämnar en nattklubb. Secchiaroli och hans kollegor hade börjat jaga i grupp. Bilder av kändisar som hotar fotografer med knytnävar blev en skandalomsusad genre som konsumerades glupskt i dåtidens skvallerblaskor. Secchiaroli inspirerade regissören Federico Fellini till karaktären Paparazzo i succéfilmen La Dolce Vita (1960). Symbiosen mellan jägaren-voyeuren-fotografen och exhibitionisten-filmstjärnan-objektet var nu etablerad. Paparazzin letar efter det pinsamma, mänskliga hos den perfekta kändisen, likt en krypskytt söker efter en öppning för att avfyra sitt dödande skott. Den andres sårbarhet är attraktiv för oss. Sedan dess har paparazzi-kulturen rusat på, för att om möjligt kulminera år 1997 då den brittiska prinsessan Diana jagades till döds av paparazzis i en biltunnel i Paris.

Den svenska lagen om kränkande fotografering kom till som svar på den tekniska utveckling som drivit vårt privatliv alltmer ut i offentligheten. I åtta år har vi delat privata fotoalbum på Facebook. I Sverige ägnar en majoritet av befolkningen en stor del av sin tid åt detta dagligen. Ansiktsbokens påverkan på våra liv är så omfattande att det är svårt att få en överblick över dess effekter ännu.

Men viljan att visa upp en friserad bild av sig själv är inte ny. På 1860-talet lämnade borgarklassen sina cartes de visite, fotografier av sig själva, då de gick på bjudning. Med polaroid-kamerans och den första bärbara videokamerans intåg på 1960-talet tog den omedelbara behovstillfredsställelsen ett skutt framåt, såväl konstnärer som amatörer vältrade sig i nakenbilder och självporträtt. Och många av oss kommer ihåg Mina vänner-böcker där vi samlade bilder på klasskompisar. På nittiotalet fanns förutsättningarna för otaliga dokumentärfilms-studenter att gråta, knulla och kräkas in i sina dv-kameror. Och fortfarande postar svensken julkort på barnen, som sedan ställdes upp på lämplig plats i mottagarens hem. Facebook är en utveckling av detta bildnätverkande, som en demokratiserad skvallertidning där vi alla genom selfies med maxad sex appeal blir kändisar inför vänner och bekanta.

Voyeurismen har dock alltid varit större föremål för intresse bland foto- och filmhistoriker än exhibitionismen. De tidiga fotograferna porträtterade sällan sig själva – de ville vara blicken. I Freuds definition av voyeurismen räknas tittande som aktivt, kontrollerande, manligt. Begrepp som »stalk« och »snap shot« är jägarterminologi som kommer av att det i kamerans ungdom var rika män med fritid som jagade och fotograferade. Deras blick aktiverades genom kameran. Exhibitionismen, uppvisandet, var en passiv, kvinnlig position. Alltsedan de engelska suffragetterna stack sina knivar i konstmuseernas smygpornografiska målningar av nakna kvinnor vid förra seklets början har feminister kämpat för att slippa bli objektifierade av den manliga blicken. På 1970-talet analyserades den patriarkala blicken på kvinnans fetischiserade kropp utförligt.

I dagens hypermedialiserade samhälle är scenen mer komplicerad. Begären speglas och studsar åt olika håll. Ordet passion betydde från början lidande och passivitet, att bli utsatt, underkastad. Voyeuren, som hetsats upp av att titta, utsätts för passion av exhibitionisten som visar sig. Den som förr konsumerade veckotidningarnas kändisbilder kan nu med demokratiserad teknik som Instagram eller Snapchat kontrollera objektifieringen av sig själv. Hen är aktiv i att göra sig passiv då hen skapar bilder av sig själv och kablar ut dem över världen. Är det då den hemliga Facebook-stalkern som aldrig uppdaterar utan bara scrollar andras bilder som har makten? Eller ligger makten hos den aktiva instagrammaren, som styr sina självbilder in i minsta detalj? Är fluktaren och blottaren inte längre så långt ifrån varandra?

I dokumentärfilmenVideocracy från år 2009 ger Erik Gandini en bild av ett bisarrt medialiserat Italien med tv-magnaten Berlusconi på toppen. I botten återfinns ett hypnotiserat plirande folk berett att kasta kläderna vid minsta chans att bli känd i tv. Den mest intressanta karaktären i filmen är fotoagenten Fabrizio Corona, kungen av paparazzis. Han glider fram längs Roms gator i sin snygga bil, liksom Secchiaroli gjorde på sin vespa på femtiotalet, samlandes chikanerande bilder av kändisar som han sedan blir rik på att sälja tillbaka till dem. Corona är besatt av bildens makt, han försöker överlista begärspelets regler men fastnar mer och mer i spiralen av seende och sedd. Han smygfilmar sin fru när de skriver på skilsmässopapper och säljer materialet till en av Berlusconis tv-kanaler. I en scen säger han att ingen skulle ha lyssnat på honom om han var kort och tjock. Sedan kan han ändå inte motstå frestelsen att visa upp sin vackra kropp för dokumentärfilmarens kamera, utan en tråd framför spegeln i sitt lyxiga badrum. Hans liv är som Facebook fast IRL, han är fast i det som kallas »stickiness«, det otillfredsställbara begäret efter fler likes. Fabrizio Corona personifierar förtvivlat vår tids sammansmältning av voyeuren och exhibitionisten. Han är fast i bildknarkandet. Han är bildjägaren och han är bilden.

»I apparatens representation av människan finner människans främlingskap inför sig själv en synnerligen produktiv användning«, som den tyske kulturkritikern Walter Benjamin skrev drygt 70 år tidigare, i sin klassiska text »Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder« från 1936 .

Benjamin beskriver hur bildens kultvärde blir till utställningsvärde i takt med att dess reproducerbarhet ökar under historien. Från början var bilden unik. Den magiska grottmålningen gömdes för stammens blickar, renässansporträttet var den rike furstens exklusiva ägodel. Redan då fanns reproduktion av bilder: eleven kopierade mästarens målningar, men teknikens utveckling ökade hastigheten. Träsnittet förenklade spridningen, och det grafiska bladet möjliggjorde hundratals kopior. Så kom fotografiet, som vid förra sekelskiftet trycktes i ett oändligt antal tidningar. Fotografiet gjorde den heliga bilden profan, en förströelse i massupplaga. Från början tjänade tekniken magin. I dag har tekniken emanciperats och tagit över, blivit en andra natur i vårt samhälle. En natur som människan måste lära sig att anpassa sig till, skriver Benjamin och myntar begreppet »det optiskt omedvetna«. Kamerans analyserande lins ser sådant som människors ögon inte ser, och genom tekniken kommer det kameran ser oss till mötes. Då de tekniska förutsättningarna växlar förändras även vår varseblivning.

Denna tekniska utveckling sker just nu snabbare än någonsin. Plötsligt lever vi i den framtid som science fiction-filmer nyss målade upp. Årets mest kontroversiella kameraleksak är utan tvekan de smarta google-glasögonen, en bärbar dator med wifi, bluetooth, accelerometer, kompass och närhetssensor. De förmedlar information från databaserna Google Maps, Google+ Translate, Drive och Gmail. Vi behöver inte ens minnas hur våra vänner ser ut, det finns förstås appar för ansiktsigenkänning. Nu slipper vi böja nacken över skärmen och kan gå omkring på gatan konstant uppkopplade. Relevant information projiceras direkt i ögat av ett prisma som vi dessutom kan tala till. Det kallas »augmented reality«, förhöjd verklighet. »Det känns som om Internet är en del av dig!« säger en glad bärare i cyberrymden.

Med Google-glasögonen finns nu möjligheten att konstant övervaka både oss själva och varandra. Flera andra tillverkare inklusive svenska företag har utvecklat liknande system för militärt bruk sedan länge. Kamerateknikens utveckling har hela tiden drivits på av arméns intresse för smygtittande och distanserad aggression. Det är lättare för en amerikansk soldat att döda en irakier genom att pricka en punkt på en skärm med en drönar-missil än att döda honom med bara händerna. Det är lättare för en höghastighets-uppkopplad medelsvensson att konsumera privata sexfilmer som lagts upp på porrsajter mot en ung persons vilja, än att begå samma övergrepp i verkligheten.

Det var en privat sexvideo som gjorde Paris Hilton känd, men likt den poststrukturalistiska teorin om simulacra, en bild av en bild av en bild som inte hänvisar till något – så minns ingen längre hur hon blev kändis. Att hon blir sedd är det som räknas, på samma sätt som när självmordsbombare garanterar sin odödlighet genom att spela in sin sista hälsning på video.

På senare år har åtskilliga fall av visuella kränkningar och barnpornografibrott klarats upp genom att förövarna inte kunnat låta bli att ha med sig själva i bild vid brottstillfället. Hur tänkte de unga soldaterna i Abu Ghraib-fängelset då de år 2004 spred bilder av sig själva bredvid högar av nakna fångar som de sextrakasserat? Hur tänkte den man som dömdes för kränkande fotografering genom bevismaterial som han spelat in av sig själv då han monterade upp sin videokamera i en kvinnas lägenhet? Övervakningssamhället är inte längre en skräck utan något som vi självmant ställer upp på för att lockelsen att bli sedd och ihågkommen är större än rädslan att bli kontrollerad, utskämd eller till och med straffad.

»Den som samlar sig inför konstverket försjunker i det, han träder in i verket. I motsats härtill nedsänker den förströdda massan å sin sida konstverket i sig själva«, skriver Walter Benjamin. Vi som lever i fast forward, i klickandets och delandets hysteriska tid, är inte längre kontemplerande betraktare av bilder. Vi är bilderna. Våra internet-liv är en ständigt pågående konstnärlig performance. Begreppet prostitution kommer från latinets prostituere, att ställa ut, att visa fram, att bjuda ut sig. Det är vad vi alla gör nu. Vissa visar mer, andra tittar mer. Under alla omständigheter är det den klassiska stripp-klubbens regler som gäller: »no hands«.

Enligt obekräftade uppgifter på nätet är det vanligaste sättet att möta en partner i Sverige numera, ja, online. Vi som växte upp utan internet och mobiltelefoner hävdar ofta att det vi visar av oss själva på sociala medier och dejtingsajter inte är vårt »äkta jag«. Den »äldre« generationen talar om att ses IRL, in real life, i verkliga livet, så snart som möjligt. De som är födda på åttiotalet och senare säger att de ses AFK, away from keyboard. För dem är internet verkligt.

Denna internet-generation sänder ut ett konstant flöde av redigerade självporträtt via nätet, vissa så avklädda att de kan räknas som barnpornografi om de kommer i orätta händer. Vår tids allmänna exhibitionistiska begär är inte riktat. Det är som att ställa sig halvnaken på torget i byn och hoppas på att någon ska gå förbi och bekräfta att man finns. Det är också dessa unga som talar förstrött om att »ligga« som en allmän aktivitet, inte en exklusiv lust till förförelse av en särskild person. Vanan att hantera multipla virtuella identiteter, eller avatarer som de kallades i cyberromantikens barndom, ger ett falskt sken av kontroll. Hälften av alla ungdomar i Sverige har utsatts för så kallad »Facerape«, fått sitt Facebook-konto kapat av någon som lägger upp förnedrande bilder. Ungdomskravallerna i Göteborg i december 2012, efter att två femtonåriga tjejer hängt ut bilder på andra unga med epitet som »slampa, hora« och så vidare på Instagram, visar att bilden trots allt inte är helt frånkopplad från den avbildade. Kränkningen av din bild känns fortfarande i dig.

Stater och multinationella storföretag övervakar oss nu via satelliter, radar, sensorer, drönare och virtuella algoritmer. Voyeurens maktfullkomliga blick blir alltmer osynlig och abstrakt för oss. Samtidigt använder vi vår yttrandefrihet till att bildgoogla varandra, iscensätta våra liv och näthata. Fångade i lockelsen om omedelbar behovstillfredsställelse, som små barn, i stället för att försöka hantera den komplexa värld våra tekniska innovationer lämnat oss i.

Mitt i allt detta finns nu en liten rörelse mot integritet. På vissa krogar i USA sitter redan förbudsskyltar med »No cyborgs«. Enskilda personer försöker sopa bort spåren av sig själva på internet med hjälp av företag som specialiserat sig på att söka upp bilder och radera dem. Framtidens mest attraktiva individ kanske blir den som håller sig på sin fysiska kant, den ogoogelbare?

Fast från Japan där teknologin haft en större plats i männi-skors vardag länge rapporteras att japanska ungdomar inte längre har sex. Enligt en viral nyhet förra året slickar de i stället varandra i ögonen(!) Samtidigt blomstrar den japanska porrindustrin och gråskalorna av den erotiska tjänstesektorn. Det sex som förekommer utövas för kameran. Internet sublimerar våra drifter från taktila till visuella. Kommer framtidens orgasmer få oss att sluta ögonen som förr, eller stirrar vi bara hypnotiserat in i linsen eller skärmen?

 

Sonia Hedstrand är konstnär och skribent.

 

 

 

Ödesfrågan kärnkraften

moberg-2

Åsa Moberg

En av de stora globala ödesfrågorna är en ickefråga i Sverige. Författaren och folkbildaren Åsa Moberg ger ändå ut en bok om kärnkraften, och drar fulla hus när hon föreläser om den. Ordfront magasin träffar Åsa Moberg för att prata om världens mest dyra och farliga sätt att koka vatten på.

Text: Johan Berggren   Foto: Max Palm

Vi lever i en post-Fukushima tid, där antalet kärnreaktorer i världen börjar minska: reaktorbeståndet åldras och nybyggena är få. En tid där Europas största industriland, Tyskland, beslutat sig för att snabbavveckla kärnkraften. Men också i en tid där kärnkraften har en nypåfunnen roll som ett eventuellt vapen i kampen för klimatet. Och mäktiga statsubventioner fortsätter att flöda till urankokning av vatten. Så frågan borde vara mer aktuell i debatten.

En som tänker se till att den blir det är Åsa Moberg, journalist, författare och aktivist. Hon är bosatt i Skåne, men jag träffar henne på besök i Stockholm, där hon kvällen innan hållit ett föredrag om sin bok Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten (Natur och Kultur), en ledigt berättad, faktastinn volym som samlar Mobergs digra kunskaper i ämnet.

Vilka är de främsta argumenten mot kärnkraft?

– Hade vi lyssnat på forskarna hade vi aldrig haft civil kärnkraft. De var helt emot det. Men militärpolitiska skäl gav världen kärnkraft. De tyngsta argumenten mot den är att den aldrig har behövts, att den är enormt farlig, och dessutom otroligt dyr – och finansiellt riskabel.

Åsa Moberg har varit engagerad i kärnkraftsfrågan sedan Folkkampanjen mot atomkraft på 1970-talet, och har inte slutat läsa på sedan dess.

Varför skrev du den här boken nu?

– Det var en bok jag måste skriva innan jag dör, säger Moberg. Jag har samlat på mig all denna kunskap, som entydigt visar vilket enormt misstag kärnkraften är. Jag började skriva 2009, när kärnkraftsfrågan var stendöd i debatten.

Mitt under skrivarbetet inträffade katastrofen i Fukushima, 2011.

– Då tänkte jag att boken skulle hinna bli inaktuell, säger Moberg. Men det visade sig att jag »hade tur«, de åtgärder som vidtogs till följd av Fukushima kom nästan direkt. Japan stängde alla sina kärnkraftverk, och beslöt att 8 av dem inte skulle startas igen, och Tyskland klubbade igenom sin snabba avvecklingsplan, att stänga alla sina reaktorer till 2022.

Varför reagerade just Tyskland så kraftfullt efter Fukushima?

– Angela Merkel verkar vara en mer långsiktigt tänkande politiker än de flesta, säger Moberg. Den tyska opinionen mot kärnkraft alltid varit stark. Och i Tyskland hänger inte kärnkraften ihop med försvars- och säkerhetspolitik som i de flesta kärnkraftsländer. Där är den bara en dyr och och farlig och föråldrad energiform.

Men i Sverige är det en ickefråga, trots Japan och Tyskland. Kan din bok ändra på det?

– Det är mer en slump att den kom ut ett valår, kärnkraften är ingen valvinnare för något parti. Folkpartiet vill ha mer kärnkraft, men det är inget Moderaterna försöker locka röster till Alliansen med. Och ingen vinner i opinionen på att driva på för snabbstopp, eller ens en avvecklingsplan. Vi saknar alltså en avvecklingsplan för den svenska kärnkraften! Förhoppningsvis kan en komma till stånd om vi får regeringsskifte.

Moberg berättar i sin bok om kärnkraftens historia:

– Kärnkraftens existens är nära knuten till militären. Det gäller även Sverige, vi var länge på väg att skaffa en svensk atombomb. Den civila användningen har varit ett sätt att sälja teknologin till allmänheten, och försvara det enorma ekonomiska stöd som stater gett, och ger, till kärnkraftsindustrin. Hade marknaden fått bestämma skulle vi aldrig haft någon kärnkraft. Verken är alldeles för dyra att både bygga och driva, och utan speciella statliga garantier hade de aldrig gått att försäkra.

Vilka är de främsta argumenten för kärnkraft?

– Det borde du kanske fråga någon annan om … de argument som framförs är svaga, som att den gör oss fria från fossila bränslen: det stämmer inte, kärnkraftverk behöver kolkraftverk som backup vid driftstopp, och är i sig klimatförstörande. Ett annat argument är att kraftverken redan finns, att vi ska använda det vi har. Men reaktorerna börjar bli gamla, och många drivs idag på övertid. Vi måste tänka om helt i energifrågan, och gå ifrån idén om stora kraftverk överhuvudtaget, och bli mycket energieffektivare. På grund av kärnkraften är ju Sverige och Finland dubbelt så elförbrukande som till exempel Tyskland, helt i onödan.

Men flera ledande klimatkampsprofiler är positiva till kärnkraft, som James Hansen, Mark Lynas och George Monbiot?

– Det kan jag faktiskt inte förstå. De måste vara dåligt pålästa. Det finns två större studier av ett kärnkraftsverks hela livscykel, och de visar tydligt att med uranbrytning, bygge, nedmontering, och alla material ger ett kärnkraftverk enorma klimatförstörande utsläpp. Faktiskt har Konsumentverket förbjudit användandet av ordet »Klimatneutral« i reklam för kärnkraft i Sverige – för det är helt enkelt inte sant. Som medel mot klimatförändringarna är den dessutom verkningslöst på andra sätt, som att det tar väldigt lång tid att planera och sedan bygga ett verk, upp till 30 år.

Men Tysklands kolanvändning ökar nu, i och med kärnkraftsstoppet?

– Vad jag har förstått är det under en kort övergångsperiod. Hade man stoppat kärnkraften tidigare och satsat på alternativa bränslen hade kanske det inte behövts så mycket fossila bränslen idag.

En klimaträddande storsatsning på kärnkraft är en utopi med många hinder. Kärnkraftsutopikerna menar att det är »nästa generations« kraftverk som ska byggas, med brid-reaktorer, som skulle kunna använda också dagens bränsleavfall, uran 238, samt plutonium och thorium, som bränsle. Men det finns endast två bridreaktorer i drift i världen idag. Deras historier är fulla av olyckor, panikavstängningar, reaktorbränder och inaktivitet. Och de är flera gånger dyrare och svårare att bygga än »vanliga«. Moberg menar att det är kostnaderna, som trots alla subventioner, ickedebatt och grönmålning, håller på att fasa ut kärnkraften ur världens energipalett:

– Kärnkraftsbranschen har börjat dölja hur dyrt det är att tillverka el med kärnkraft genom att tillverkaren-leverantören garanterar ett visst pris på elen från kraftverket i framtiden. Det är motsatsen till marknadsvillkor, hur olönsamt som helst. I nybyggda finländska verket Olkiluoto, som dessutom är försenat och fördyrat, säger ägarna att de ska »tillverka el utan vinstintresse«. Vem står då för kostnaderna? Industrierna de levererar till tänker ju gå med vinst? Det är att överföra industrins kostnader till skattebetalarna.

Moberg menar att bilden är densamma i alla stora kärnkraftsländer: USA, Frankrike och Storbritannien, där staten står bakom kraftverksindustrin. Och samma gäller de nya kraftverk som Ryssland ska bygga i Turkiet. De kommer med garanterat fast elpris. Då handlar det om geopolitiskt inflytande snarare än om kostnadseffektiva energilösningar.

– Därför är det är lustigt att kärnkraften omfamnas av högern, säger Moberg. För den är ju inte alls hållbar i en marknadsekonomi. Ta bara de finansiella riskerna. Vilken annan energiform innefattar risken att hela sektorn nödgas stänga ner? Som i Japan 2011.

Många kraftverk har tvingats stänga efter en mycket kort driftstid, med stora överkostnader. I Three Mile Island i Harrisburg togs en reaktor ur drift för alltid efter ett års drift.

– Tänk om dessa resurser, från 70-talet och till idag, lagts på att ta fram förnybara energikällor, energieffektivisering och teknologiska lösningar mot smart småskalighet istället, säger Moberg. Då hade världen sett annorlunda ut. Men det är inte försent att tänka om. Nu håller många av världens reaktorer att nå slutet på sina driftsliv. Endast två nya reaktorer byggs i västvärlden. Det är ett gyllene läge att kliva ut ur kärnkraftseran. Avfallsfrågan är ju inte alls löst. Och alla stängda reaktorer är ju högradioaktiva i hundratals år.

Världen har passerat »Peak Nuclear« –kärnkraftstoppen. Energiformen står för allt mindre av världens elproduktion. Den »renässans för kärnkraften« som med jämna mellanrum proklameras i nyhetsmedier utan större källkritisk ambition, är mer ett industrins mantra än sanning:

– Medierna har alltid varit okritiskt inställda till kärnkraft, säger Moberg. Fast det håller på att ske en förändring. Det är väl svårt att behålla tron i och med alla uppenbara bakslag. Samtidigt ska vi komma ihåg att det är en välfinansierad och välbemannad industri. Statliga Vattenfall har en budget på en miljard kronor bara för att undersöka möjligheterna till att bygga en ny reaktor i Sverige.

Moberg pekar ändå på tecken på en omsvängning i medierna:

– Idag har vi ändå en mer diversifierad debatt än när kärnkraften trummades igenom på 60- och 70-talen. Folk idag har svårt att förstå vilken närmast sovjetisk hegemoni som rådde i en fråga som både borgerligheten och socialdemokratin var enig om. Journalister utbildades till att vara positiva till kärnkraft av Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, ministrar skrev ledare i hemlighet … Att Linje 3 lyckades mobilisera så pass stor opinion var mäktigt, men räckte inte. Att socialdemokraterna valde kärnkraften bidrog till deras nedgång, att de inte lyckades fånga upp denna nya folkrörelse. Det kom att bidra till Miljöpartiets födelse.

Listan över kärnkraftens nackdelar fortsätter. Moberg nämner riskerna för terrordåd. och slitaget:

– Efter Fukushima har säkerhetskraven höjts ytterligare globalt, påpekar hon. Helt rimligt – samtidigt som det fördyrar kärnkraften ytterligare. Och säkra är de inte. Aktivister tar sig in på kärnkraftverk hela tiden, för att visa hur lätt det är. Och kraftverken i Europa är gamla. Det är ett enda stort experiment, materialen har aldrig förut utsatts för så långvarig strålning, så vi får helt enkelt se hur de reagerar.

Framtiden, där knapphet på de fossila bränslena och klimatförändringarna kommer att tvinga oss att dra ner på energianvändningen, och därmed på produktion och konsumtion globalt, kan ju ge en värld med negativ tillväxt? Är det verkligen läge att avveckla kärnkraften då?

– Effektivisering och satsningar på förnybara bränslen kan klara behoven, säger Moberg. Om Sverige på 70-talet skulle ha sagt att landet skulle klara sig på biobränsle, skulle teknikherrarna fått skämmas – men det hade gått, och går även idag. Storsatsningar på solkraft i länder som Spanien och Tyskland visar att det går, tekniken förbättras hela tiden. Det handlar också om att byta till ett system med effektivare kraftnät, smartgrids, som kan ta in el från många små producenter. Det gamla systemet med jättekraftverk är föråldrat. En enda reaktor kostar 50 miljarder kronor att bygga. Om subventionerna till kärnkraft och fossila bränslen slopas eller minskas kommer vi se ett snabbt uppsving för renare energiformer.

Vad ser du i framtiden?

– Jag är ändå optimist, det är dags att sätta punkt för kärnkraftseran, säger Moberg, som planerar att åka runt och föreläsa utifrån sin bok, intresset är stort på gräsrotsnivå.

– Men det skär i många, som blir tvungna att erkänna att man satsat så fel, så länge. Och kanske för att det innebär slutet på en manlig, militär kalla-kriget-illusion: att framtiden formas av atomkraftens superenergi, att vi kunde tämja atombombens kraft.

 

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

 

 

Okunnighet är styrka

Med foliehatten på blir det lätt att se linjen i borgarnas skolpolitik.

Av Moa Matthis

Det finns de som tror att de senaste decenniernas skolpolitik enbart beror på ett ideologiskt styrt gynnande av kortsiktiga, privata vinstintressen. Vi har förletts att tro att utförsäljningarna är ett utslag av politikernas klockarkärlek till marknaden och en önskan att likt äppelkindade praoelever bevisa sin duglighet inför hägrande näringslivsuppdrag. Det är en bestickande förklaring till den tanklöshet och hast med vilken ett väl fungerande utbildningssystem förvandlats till snabbköp där småbarnen försmäktar på knäckebrödshyllan medan tonåringarna ligger sorterade i bokstavsordning i charken. I kassan sitter politikerna och delar ut pengar till kostymklädda kunder som skrattar hela vägen till banken.

Men skolpolitiken är betydligt mer långsiktigt och genomtänkt ondskefull än så. Det började med en läsecirkel under S-regeringen. Läslistan övertogs av Alliansens utbildningspolitiker och vid det här laget har man på Rosenbad under ett drygt decennium noggrant studerat historiens och skönlitteraturens vittnesbörd om sambanden mellan kunskap och makt. I en roman från 1876 av författarinnan George Eliot fann man ett par meningar som korsstygnsbroderades och hängdes upp på utbildningsdepartementets vägg: »Det är allmänt vedertaget att kunskap är makt. Men vem har på allvar funderat över okunskapens makt? Det som kunskapen långsamt bygger upp, kan okunskapen på en timme riva ner«. Det går att tolka som ett bisarrt utslag av självironi, men bara om man förletts att tro att Björklund inte rätt förstår kunskapens betydelse, och också tror att det är därför svenska elever kan gå ur grundskolan utan att kunna läsa.

Men den fullklottrade väggen på utbildningsdepartementet avslöjar ett helt annat mönster. Där återfinns abolitionistkämpen Frederick Douglass ord »kunskap är kungsvägen från slaveri till frihet« bredvid Eddans kärva iakttagelse att »bättre börda bär man ej på vägen än mycket mannavett«, och, inramat i mitten, i neonskrift: »Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka«. På skrivborden ligger proletärromaner i drivor, uppslagna på passager som handlar om hur livsavgörande erövrandet av kunskap och ordets makt är. Moa Martinssons mening om erfarenheten av att inte ha fått studera vidare är understruken: »Det bränner i sinnet mer än all svält och helvete jag råkat ut för«. I marginalen har någon klottrat: OBS! Förhindra vrede! Ist.: Prata betyg/ordningreda?!.

Vi har alltså en regering som är spränglärd när det gäller hur grundläggande kunskap alltid varit för mänsklig frigörelse och värdighet. Det Jan Björklund inte vet om allmän folkskola, kvinnors inträde på högskolan och läskunnighetens betydelse för folkligt motstånd ända sedan romarriket, är inte värt att veta. Denna kunskapsbank är huvudskälet till att skolan och universiteten ser ut som de gör. Det är därför elever och lärare drillas att tänka på bokstäver som betyg istället för som tecken som kan sättas samman för att förmedla och förnya vetandet om världen. Det är därför universiteten får anslag i förhållande till hur många huvuden som examinerats, och inte i förhållande till vad samma huvuden innehåller. Och det är därför alliansens partiledare ser så lyckligt fulla-i-fan-ut när de säger att de vill återupprätta kunskapsskolan.

Tror ni mig inte? Begrunda då avslutningsvis det kommenterade citat som står skrivet med osynligt bläck allra först i den regeringsförklaring som presenterades 2006:

»Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, det vill säga för den klass som gör kapital av sin egen produkt« Karl Marx, Kapitalet

ϑWIN-WIN!!!ϑ

Moa Matthis är författare.