Från kriget till Öland

När Amal och flera tusen till flydde från krigets vanvett kom de till Öland.
Vid klädinsamlingar, runt pingisbord och i tillfälliga lektionssalar har de lärt känna Christina Rosengardten och många andra engagerade medmänniskor.

– Jag kan inte tänka mig någon bättre plats att komma till, säger Amal. Och Christina, ja hon har betytt så mycket för mig.

Text och foto: Fredrik Loberg (Ur ordfront Magasin nr 2/2016)

I slutet av förra sommaren började de komma över bron i stora antal. Flyktingarna. Trötta. Slitna. Osäkra på vad som nu väntade. I samma stund slöt frivilligkrafterna på hela Öland sig samman som kanske aldrig förr. Snart sagt varje campingbädd och hotellplats på den långsmala ön uppbådades för att ge alla de nyanlända skydd. Undersköterskan Torbjörn Jerlerup och hans vänner på öns norra halva kavlade upp ärmarna. Gota Medias webbutvecklare Anja Lundin och hennes volontärvänner på den södra gjorde det samma. Och de bestämde sig för att samarbeta.

– Vi började med klädinsamlingar, för behovet var så uppenbart. De flesta som kom hade inte mer än bara kläderna de bar på sig och många gick i sandaler, säger Torbjörn Jerlerup.

– Men vi ville göra mer! Vi ville skapa platser över hela Öland där nyanlända mötte öbor.

– Människor som flytt från oroliga delar av världen känner sig lite lugnare om de får träffa lokalbefolkningen, istället för att bli isolerade.

Nätverket Tillsammans Öland bildades. På dess Facebooksida började spridas information om aktiviteter över hela ön. Kakkalas. Fotbollsturneringar. Syverkstad. Frisörer klippte gratis. Allmänheten uppmanades att bege sig till Stortorget i Kalmar för att skänka en julklapp till flyktingbarnen på Öland. Gensvaret blev enormt. Från Grankullavik i norr till Ottenby i söder. Hundratals säckar fyllda med skänkta kläder fyllde släpvagnar. Sorteringscentraler byggdes upp runt om på ön, både genom nätverket och på initiativ av andra föreningar och organisationer. Alla möjliga utrymmen började användas för att hålla språklektioner.

– Att lära sig svenska är det viktigaste av allt, säger Amal.

Fredrik Loberg är frilansjournalist.

Läs hela reportaget i senaste numret av Ordfront Magasin. Köp den i välsorterade tidningsbutiker eller prenumerera.

Just nu extra bra pris på digital prenumeration!

 

Den ryska vänstern – och ”vänstern”

Aleksej Polikhovitj under rättegången för Bolotnajaprotesterna 2012.
Foto: Aleksandr Barosjiv/Grani.ru

Aleksej Polikhovitj menar att delar av den ryska oppositionen snarare går maktens ärenden i Ryssland. Eugene Wolynsky, aktiv i stödarbetet i Sverige för Bolotnajafångarna, har intervjuat Aleksej Polikhovitj via nätet för Ordfront Magasin.

När Aleksej Polikhovitj släpptes ur fängelsekolonin Stenkino i oktober 2015 hade han suttit över tre år i fängelse för sin inblandning i protesterna på Bolotnajatorget i Moskva 6 maj 2012. Som de flesta andra dömdes han för våldsamt upplopp.

I juni 2014 publicerade ryska Novaja Gazeta hans artikel »Inget gemensamt med Stalins ikoner« där Aleksej Polikhovitj motsatte sig försöken att manipulera Rysslands vänsterrörelse och att tillskriva den stöd för Rysslands annektering av Krim.

Din artikel »Inget gemensamt med Stalins ikoner« i Novaja Gazeta för två år sedan kan sägas ha delat den ryska vänsterrörelsen. I dag har vi en del vi kan kalla »den röda«, som instämmer i parollen »Krim är vårt«, och å andra sidan den riktning som höll med dig och fördömer Krim-annekteringen som imperialistisk aggression. Här återfinner vi anarkister och frihetlig vänster. En liknande splittring finns idag även hos vänstern i Väst.

Var denna effekt avsiktlig eller en slump?

– Jag tror inte min artikel, som egentligen inte var artikel utan ett öppet brev till advokaten Dimitrij Agranovskij, splittrade vänsterrörelsen. Den satte bara fingret på ett redan existerande problem. I Ryssland är själva begreppet »vänster« tvetydigt. Vi är traumatiserade av Sovjetunionen, både socialt och språkligt. Sovjetunionen var ett maskineri med enorma resurser och under 70 år deklarerade den för världen att »vänstern, det är vi«, även om Sovjet egentligen stod för småborgerlighet och kvasimarxistisk imperialism.

– KPRF, arvtagaren till Sovjetunionens kommunistiska parti, kallar sig vänster och anarkisterna är ju också vänster, men kommer från helt olika håll. Under Bolotnajaprotesterna 2011 och 2012 gick alla alternativa krafter samman i en front med en minsta gemensamma nämnare: anti-Putin. Det var en allians för stunden mot en gemensam fiende.

– En kort stund stod skinheads, liberaler och anarkister på samma sida. Men så kom händelserna i Ukraina, och maskerna började åka av. Det stod klart att för vissa är kommunism bara vår storyska imperialism, den sovjetiska imperialismens närmaste släkting. För dem är också staten viktigare än förnuft, sanning och rättvisa.

När de försökte få det till att all vänster stödde den så kallade folkrepubliken Donetsk och nationalisten Igor Girkin blev det dubbelt tragiskt. Jag satt i fängelse då, och följde detta på tv, och då mognade de tankar och den ilska som tog form i detta öppna brev.

Efter denna ideologiska skilsmässa från »de röda« – går det att samarbeta med dem alls?

– I fängelset umgicks jag med nazister, islamister, penningsförfalskare, antifascister, bankirer, professorer, idrottare, mördare, galningar, med flera. Efter det försöker jag att ta ställning till en människas handlingar och ord i varje enskild situation. Så om det bara gäller att umgås, kan jag umgås med nästan vem som helst. När det gäller framtida samarbete är det svårare. De röda började plötsligt ha det bra tillsammans med Putin, kosacker och nazister som RNE (Rysk Nationell Enighet, står för rysk imperialism, ortodox kristendom och biologisk rasism), så jag tror inte att de som befolkar Kremls harem överhuvudtaget är kapabla till handlingar som inte är välsignade av »fadern«. Så organisatoriskt samarbete med dem är knappast möjligt. Jag tycker att det är bättre med en ärlig och konsekvent liberal än en kappvändande kommunist som anger dig trots att ni nyss protesterade tillsammans.

– Konsekventa, uppriktiga människor är överhuvudtaget bättre än hycklande propagandister och karriärister. På tal om det, Agranovskij reagerade mycket typiskt på det öppna brevet – han tyckte att jag är manipulerad av främmande fientliga krafter. Han menade att det jag yttrade inte var min egen åsikt utan något dikterat utifrån. Det verkade som ett slags psykologisk försvarsreaktion för att undvika att bemöta mina argument.

Det sägs att det finns motsättningar bland Bolotnajafångarna, där en del är liberaler och stödjer Ukraina, vissa är anarkister och också stödjer Ukraina, eller åtminstone är motståndare till rysk imperialistisk aggression. Och att ett par stycken är röda, emot Ukraina, för Sovjetunionen, för »Krim är vårt«.

Sedan finns det också nationaldemokrater som Belousov och Gusjin, där den förra är ivrig Donbass-anhängare, den andre absolut inte.

Hur har alla de här motsättningarna påverkat era relationer bakom galler?

– Våra relationer i fängelse har det aldrig påverkat. Alltså, vi har haft ändlösa debatter i polisbilar, men det har aldrig spillt över på det personliga. Vi fattade att vi alla sitter i samma båt och att för en kort period i livet har vi ett gemensamt mål – att komma ut och förbli människor.

– Bolotnajaprocessens första våg hade en vänstermajoritet, det fanns inga uppenbara nazister, så det fanns ingen grund för skarpa konflikter. Bolotnajafallet är en av Rysslands största politiska processer efter Sovjetunionens fall, och oavsett livsåskådning, sympatier eller annat, så visste vi alla att någon däruppe blir jätteglad om det uppstår konflikter bland oss fångar.

– Politiska meningsskiljaktigheter blir viktiga efter att man muckar. Då går alla till sina respektive läger, någon börjar till och med jobba för Putin. Fängelset har på något sätt vaccinerat mig. Jag blir inte glad när systemet förtrycker sina motståndare, även om dessa är nazister eller islamister.

– När de fängslade Gorjatjev (ledare för BORN – Ryska Nationella Kamporganisationen, en grupp ansvarig för en rad politiska mord) kände jag varken lättnad eller skadeglädje. Inget medlidande heller såklart, jag tror bara inte på det hela – domstolen, straffet. Det finns ingen rättvisa, bara för regimen bekväma lösningar. Så BORN sitter inne. Men vem skapade BORN? Vem gav dem lokaler i Moskvas centrum? Kremlvänliga agenter, och folk från presidentadministrationen!

– Nu fördömer man Boris Nemtsovs mördare. Men vem hjärntvättade folk med spionmani och hela den nysovjetiska fraseologin om »femte kolonnen«, »landsförrädare«, »utländska agenter«? En pensionär knivdödade sin supkamrat efter att ha tagit honom för »Obama-agent«! Den här propagandaatmosfären påverkar oss alla.

I din intervju på oppositionspolitikern Garri Kasparovs webbsajt Kasparov.ru sade du att du är helt emot att vänsterfolk krigar på separatisternas sida i Donbass. Du anser att de inte är separatister, utan imperialister, eftersom de vill ansluta sig till Ryssland. Men samtidigt säger du att du kan sympatisera med vänsterfolk som slåss på den ukrainska sidan. I Europa hör vi mest om att högerfolk slåss på ukrainska sidan och »vänsterfolk« på den ryskvänliga, men det finns alltså tvärtom ultrahöger på separatistsidan och anarkister på Ukrainas. Förklara denna paradox och förklara hur du ser på vänsterfolk som strider på Ukrainas sida.

– Jag kan inte alls förstå vänsterfolk som stödde »Donbassrepublikerna« eller till och med åkte dit för att kriga för dem. Jag kan förstå vanligt folk från Donbass som drogs med av hämndbegär och krigshets. Samtidigt ser jag mycket väl vem som manipulerat fram fejden och i vilket syfte. Precis enligt sina egna föreställningar om protester och hur de uppkommer inspirerade Moskvas politteknologer protesterna i östra Ukraina, och infiltrerade med egna specialister. De drog igång den absurda hysterimaskinen på rysk TV, och sedan värvade de frivilliga, och militärer »på semester«.

– Det är ju ett uppenbart statskuppförsök utifrån! Folk som krigade på Donbassidan håller sig, att döma av deras härkomst, beteende och uttalanden, med ren högernationalistisk ideologi. Se bara på Igor Girkin, Aleksandr Borodaj och kosackerna. De talar om »Den ryska världen«, »imperiets soldater«, »vår mark«.

Jag har inte gjort några undersökningar, men såvitt jag kan se på nyheter från fronten är majoriteten av de donbassfrivilliga män från patriotiska kretsar. Krigsveteraner, kosackfantaster, RNE-folket och i övrigt de som kunde svälja den statliga pseudoantifascismen.

– Men om man talar om själva Ukraina så är det inte alltid lätt att begripa var gränserna går mellan nationellt självbestämmande och kampen mot imperialism å ena sidan, och nazism å den andra. Att de har problem med ultrahöger ska inte förnekas, det är det många som har. Bara det att här utnyttjar den ryska propagandan det och blåser upp det. Men! Ukrainarnas beslut, kamp och krig är konsekvenser av det historiska val de gjorde på Maidan. Ur deras synpunkt blev folkviljan som avsatte president Janukovitj ifrågasatt av den svartsjuke grannen som inte gillade ukrainarnas val. Den ukrainska vänsterrörelsen hamnade i en svår situation där de, tyvärr, inte sätter agendan, men tvingas ta ansvar för sina handlingar och försvara det de offrade kraft och liv för.

– Det är samtidigt ganska sorgligt att ukrainska anarkister och frihetligt vänsterfolk i och med kriget tvingas ingå i regeringsstyrkor, koordinera sina handlingar med polis och militär, utföra krigsuppgifter, verkställa order och underkasta sig statsapparaten.

Hur ser din framtidsprognos ut? Blir det revolution i Ryssland? Har proteströrelsen några chanser? Skulle Ryssland våga dra ut i ett stort krig?  Vad blir slutet för den här regimen?

– Jag försöker avstå från några som helst prognoser och tittar hellre på här och nu. Av allt att döma kommer vi alla bara få det sämre. Vad det leder till? Antingen till något helt fruktansvärt, eller till situationer då vi får chansen att förändra.

Eugene Wolynsky är aktiv i den svenska solidaritetsrörelsen för Bolotnajafångarna. Läs mer om den på Ordfront.se.

Ur Ordfront magasin 2/2016. Prenumerera här!

---

Personer i artikeln:

Ilja Gorjatjev
Ledare för den högerradikala gruppen BORN, Ryska nationella kamporganisationen, som nyligen fick livstids fängelse för sin inblandning i flera mord. Det mest kända fallet är mordet på advokaten Stanislav Markelov och journalisten Anastasia Baburova 2009. BORN låg också bakom mordet på den antifascistiske gatuaktivisten Fjodor Filatov 2008.
Under rättegången hävdade flera av de åtalade att de haft kontakter med höga regeringstjänstemän.

Igor Girkin
Mer känd under sitt smeknamn Strelkov, Skytten. Girkin är rysk nationalist med bakgrund inom säkerhetstjänsterna och veteran från bland annat Balkan- och Tjetjenienkrigen. 12 april 2014 intog han i spetsen för en väpnad frivilligstyrka den ukrainska staden Sloviansk, och avsatte stadens borgmästare.

Efter en belägring som varade in i juli gav Girkins män upp och lämnade Sloviansk. Senare samma sommar blev han ”försvarsminister” för ”folkrepubliken Donetsk”. På ett konto som allmänt anses representera Girkin på ryska Facebookliknande sajten VKontakte, uttrycktes efter nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 17 juli 2014 jubel över vad man antog var ett nedskjutet ukrainskt stridsflygplan. Posten togs snabbt bort.

Igor Girkin verkar efter nedskjutningen av MH17 ha manövererats bort från sin position, enligt honom själv efter påtryckningar från Kreml. Han har upprepade gånger hävdat att det aldrig blivit någon väpnad konflikt i Donbass om inte han hade startat den genom att ta Sloviansk.

Aleksandr Borodai
Före detta ”premiärminister” i ”folkrepubliken Donetsk” och gammal vän till Igor Girkin. Aleksandr Borodai har en bakgrund som politteknolog och som journalist, framför allt på den högerradikala ryska tidningen Zavtra.

Borodai avsattes i augusti 2014, och ersattes av Aleksandr Zakharatjenko. Han har själv hävdat att han haft en ”konsultroll” i Donbass, på grund av sina erfarenheter som politteknolog.

Boris Nemtsov
En gång vice premiärminister i Boris Jeltsins regering, gjorde sig Boris Nemtsov mot slutet av sitt liv känd som borgerlig regimkritiker med fokus på korruptionen. Han deltog i Bolotnajaprotesterna och kritiserade annekteringen av Krim.

Boris Nemtsov sköts till döds i centrala Moskva 27 februari 2015, ett stenkast från Kreml. Två dagar senare blev en planerad antikrigsdemonstration i Moskva istället en sorgemarsch för Boris Nemtsov, med tiotusentals deltagare.
Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov har pekats ut som ansvarig, men mycket kring mordet är höljt i dunkel.

Av: Daniel Wiklander

Kanada, klimatet och Klein

Från oljesandsbov till omställningsföregångare? Förväntningarna är stora på Kanadas nya regering. Men aktivisten och författaren Naomi Klein sitter inte och väntar på politikerna, utan driver sin egen kampanj för att koppla bort från fossilberoendet. Tiden är ute för att tveka, menar hon.

Av Johan Berggren (ur Ordfront magasin 2/2016) 

Pipelinesystemet Keystone förbinder oljesandsutvinningen i nordöstra Kanada med USA.
Foto: Shannon Ramos/Flickr

Kanada, liksom världen i stort, står och väger på kanten mellan klimatkatastrof och klimatförstånd. Kanada kanske lite mer tydligt än resten av världen. I tio år har landet haft en konservativ regering med Stephen Harper som premiärminister. Under denna tid har enorma fält med så kallad oljesand börjat brytas, offshore-borrning tillåtits, och vidsträckta pipelines för olja och bitumen, likvifierad oljesand, dragits. Kanada har haft ett av de största koldioxidutsläppen per capita, och varit mycket motsträvigt vid klimatförhandlingar. Men motstånd har rests.

I Kanada bor och verkar också någon som gärna tjatar på honom om saken – den internationellt kända aktivisten och författaren Naomi Klein. Hon och hennes man Avi Lewis har utropat 2016 till »Leap Year« (Skottår, men också Språng-år), som året då vi ska ta språnget bort från fossilsamhället – som hotar vår planet. De lanserade sitt »Leap Manifesto«, (Språng-manifestet) i samband med kanadensiska valen i höstas. Det drar upp riktlinjerna för ett rättvist skifte från fossilt beroende (och klimatkatastrof) och har hittills antagits av 200 organisationer och undertecknats av 35 000 kanadensare.

I höstas vann liberalerna regeringsmakten, och egen majoritet i parlamentet, och politiken slår om. Den nye, unge och karismatiske premiärministern Justin Trudeau kramar syriska flyktingar, pratar om feminism och har tillsatt en etniskt blandad och genusrättvis regering. Och han pratar om krafttag mot klimatet. Men står det i den politiske nykomlingens makt i en lågkonjunktur?

Landet är just nu platsen på jorden där alla tre sätten att tackla klimatförändringar vädrar morgonluft: en politisk progressiv vilja från parlament och nybildad regering. En stor grön, eller som den gillar att kalla sig, uthållig, företagarkultur. Och en av världens kraftfullaste röster i fråga om radikala tag mot klimatförändringarna, Naomi Klein, som inte är ensam: många radikala gröna organisationer och personer har en stark röst i Kanada, inte minst företrädare för de många inhemska First Nations – ursprungsbefolkningen – med stor autonomi och ofta starka motståndare till miljöfarlig, fossil utvinning.

Här säger sig uppåt 80 procent av befolkningen i undersökningar ha miljön som en av de viktigaste frågorna.

I huvudstaden Ottawas pampiga parlamentsbyggnad träffar jag den smått legendariska partiledaren, och enda parlamentsledamoten, för Kanadas Gröna parti, Elizabeth May. Hon är 61 år och har suttit i parlamentet i fem år, en veteran från miljörörelsen, före detta ordförande för den anrika miljöorganisationen Sierra Club. Hon intygar gärna att den nya regeringen Trudeaus intresse för miljö och klimat skiljer sig markant från den gamla administrationens:

– Det är som natt och dag. Den liberala regeringen tog direkt kontakt, berättar Elizabeth May, som inte bara rådfrågats många gånger av nya miljö – och klimatförändringsministern Catherine McKenna, utan också bjöds med ingå i den kanadensiska delegationen till COP21, klimattoppmötet i Paris i december 2015, 195 länder undertecknade ett avtal.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront Magasin.

Läs hela reportaget i senaste numret av Ordfront Magasin. Köp den i välsorterade tidningsbutiker eller prenumerera.

Just nu extra bra pris på digital prenumeration!

Kårlagen – från en annan tid

Vigilantes med band till radikalhögern patrullerar gatorna i flera svenska städer. Daniel Wiklander reder ut varför inte »kårlagen«  används för att stoppa dem.

Av Daniel Wiklander (ur Ordfront magasin 2/2016) 

Organisationen »Soldiers of Odin« har väckt stor uppmärksamhet under våren. Den hävdar utåt att de bara vill skapa trygghet genom nattvandringar, men liksom i Finland där den första gruppen startade, domineras organisationens svenska gren av män från den radikala högern, och många är dessutom straffade för våldsbrott.

Röster har höjts om att Soldiers of Odin och liknande grupper borde kunna åtalas enligt lagen om olovlig kårverksamhet. Men är det så enkelt?

Brottsbalkens artonde kapitel, fjärde paragrafen, lyder:

»Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.«

BrB 18 kap 4§ har en lång och ganska udda historia. Dess föregångare i den gamla Strafflagen tillkom 1934, efter en period då det inte bara startades uniformerade garden knutna till radikala partier efter tyskt mönster, utan även en väpnad milis, den så kallade Munckska kåren, med såväl konservativa som fascistiska medlemmar och accepterad av högerregeringen som styrde 1928-1930.

Lydelsen i 1934 års lag var mer omfattande än i dagens, och kriminaliserade även sammanslutningar som »avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar«- det vill säga militanta nazistiska och kommunistiska gatuorganisationer som SA och Röd Front.

När lagen om olovlig kårverksamhet trädde i kraft 1934 bidrog det till att Munckska kåren, som dock redan förde en tynande tillvaro sedan den avväpnats 1931, helt lade ner verksamheten året därpå. Av partiernas skyddskårer var det bara Lindholmsnazisternas SA som lagen användes mot, men de frikändes. Röd Front-förbundet hade redan lagt ner när lagen trädde i kraft.

Även Otto Hallberg, Lindholmsnazist och Finlandsfrivillig, frikändes 1953 av Svea Hovrätt för misstankar om olovlig kårverksamhet. Han hade då enligt åtalet försökt bygga upp en hemlig motståndsgrupp i händelse av sovjetisk ockupation eller kommunistiskt kuppförsök, men inte fått försvarsmakten intresserad av sina tjänster. Hovrätten motiverade sin dom med att det inte kunde bevisas att avsikten var att göra väpnat uppror – en förutsättning som inte ens nämns i den då aktuella lagtexten.

Efter Otto Hallberg har ingen åtalats för olovlig kårverksamhet. Säpo har däremot mycket ofta påstått sig misstänka brottet för att få avlyssna telefoner, eftersom olovlig kårverksamhet i en helt annan lag från 1952 nämns som ett av de brott som kan motivera avlyssning. Det verkar alltså handla om en rent juridisk-teknisk fråga snarare än seriösa misstankar.

Om man tittar på vilka som alls åtalats för olovlig kårverksamhet, bristen på vägledande domar och att varken militanta organisationer på vare sig höger- eller vänstersidan, eller kriminella gäng med såväl uniformer, befälsordning och våldskapital, åtalats på över 60 år, så framträder bilden av en lag som verkar skriven för en helt annan tid och en annan och betydligt mer instabil samhällssituation än dagens. Till det kommer den mycket intressanta frågan om hur ett »maktmedel som militär trupp eller polisstyrka« egentligen ska definieras i rätten. Är en grupp högerradikala män som markerar sin närvaro genom att gå tillsammans verkligen ett sådant maktmedel, hur obehagligt det än kan kännas att möta dem på gatan? Hur bevisar i så fall åklagaren detta? Lita på att det är där en försvarsadvokat skulle sätta in stöten.

Så nej, vi kommer inte få se Kårlagen sättas in mot »Soldiers of Odin« eller liknande gäng.

Daniel Wiklander är redaktör på Ordfront magasin.

Trafikkontorets tragiska trygghetstrams

Kör du BMW i Stockholm? Är du rädd för skräp? Då kan Trafikkontorets trygghetsenkät vara nåt för dig! Den var inget för Daniel Berg …Av Daniel Berg (Krönika i Ordfront magasin 2/2016).

»Vad anser Du om tryggheten i Stockholm?« undrar Trafikkontoret, Stockholms stad i samarbete med Stockholms universitet. Spännande, tänkte jag när jag öppnade den hemskickade enkäten som en av över 4 000 utvalda i vår stolta stad.

Då jag dagligen cyklar från söder om Söder till ovan nämnda universitet och åtminstone varannan dag därför riskerar livet längs gator, torg och genomfarter, kändes enkäten angelägen. Ny forskning från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap visar att fler cyklister vårdas på sjukhus efter olyckor än bilister i Sverige varje år. Cykelolyckorna har underrapporterats med en faktor om tio. Kan detta vara anledningen bakom enkäten, undrade jag. Ser mitt samhälle mig?

Ivrigt läste jag alternativen till vad som möjligen kan tänkas skapa otrygghet:

 

1. Klotter? (Ööh, vad? Nästa då …)
2. Narkomaner? (Vad … ?)
3. Mörka gator? (Är jag fyra år gammal?)
4. Skräp på trottoaren? (Jag måste läsa
   om  frågan från … Trafikkontoret, jo,
   otrygghet! Det står så, otrygghet.
   Skräp. Bah, »hjälp, ett skräp«.)
5. Alkoholberusade människor? (Jag
   måste snart supa mig riktigt full för
   att stå ut med det här!)
6. Tiggare? (Där tar tålamodet slut.)

Det var det. Nej, det kom inget alternativ om otrygghet i trafiken som passade min unika lilla situation (jag delar dagligen resan genom Stockholm med 150 000 andra cyklister). Inget om utsläppen av cancerogen kväveoxid. Inget om de 30 dödsfallen per år för cyklister i staden, en stigande trend. Inget om att vara kameraövervakad överallt, om gråklädda vakter som tittar granskande på en en lördagkväll. Faktiskt inget alls alternativ som inte förutsatte att jag körde omkring i en SUV och fruktade att folk ur socialt marginaliserade grupper skulle antasta mig på väg mellan parkeringshuset och shoppinggallerian.

Jag skickade aldrig in enkäten. Men den gav mig faktiskt en ny syn på trygghet i Stockholm. Min känsla av »otrygghet« har flyttats över till de många skötsamma människor som inte tigger om en liten slant, inte är fulla eller narkotikapåverkade, som inte slänger skräp på trottoaren men som känner sig enormt »otrygga« när de ser en medmänniska utan märkeskläder eller klotter på ett elskåp. De gör mig så rädd att jag glömt bort att frukta att bli nermejad av en högersvängande BMW. Trafikkontoret skulle ändå inte bry sig. De är till för den som sitter vid BMW:ns ratt.

DANIEL BERG är fil dr i ekonomisk historia.               

 

 

 

 

 

 

Vinklat och förenklat i Svt:s Ukrainadokumentär

Ett av de felaktiga påståendena i filmen: Att annekteringen av Krim föregicks av en legitim och erkänd folkomröstning. Bild från LiveLeak.com.

Filmen »Ukraina – revolutionens mörka sida«, av den franske regissören Paul Moreira, har väckt uppmärksamhet i Sverige redan innan den visats, inte minst för att Moreira hävdar att Krim blev ryskt genom en folkomröstning, och att större delen av de hundra som dödades av regeringsstyrkor under upproret 2014 skulle ha varit högerradikala milismän.

I sin strävan att bevisa en tes som han inte har täckning för sätter Paul Moreira i filmen krokben för sig själv. Han har inte hittat på existensen av tungt beväpnade milisgrupper grundade av nazister, som Azovregementet, däremot överdrivs deras makt och oberoende rejält. Det högerradikala partiet Svoboda, som gått från att sitta i övergångsregeringen våren 2014 till att stå utanför i stort sett all politisk makt, utmålas ännu hösten 2015 som ett seriöst hot mot statsskicket.

När Moreira frågar Azovregementets chef Andriy Biletsky hur de finansieras framträder en av filmens största brister. Statsbidrag och frivilliga donationer från småföretagare blir svaret. Att en del av grundplåten lades av Ihor Kolomoyskiy, en av landets rikaste oligarker, nämner inte Andriy Biletsky. I sig inte så konstigt, oligarken ströp pengakranen till Azov för länge sedan, och att Kolomoyskiy har israeliskt medborgarskap är säkert besvärande för »socialnationalisten« Biletsky.

Men Paul Moreira nämner inte heller Kolomoyskiy och hans finansiering av bland andra Azov och den ännu mer kontroversiella Aidarbataljonen med ett ord. Istället hävdar han att det var staten som beväpnade gardena.

Faktum är, att trots att de är helt centrala för att förstå situationen i Ukraina både före Maidanupproret och i dag, så förbigås landets oligarker med tystnad. Intrycket av filmen blir ett land som bytt rysk kontroll via den avsatte presidenten Janukovitj mot att bli ett amerikanskt lydrike.

Sanningen om Ukraina nådde aldrig ut i västmedia, hävdar Paul Moreira i filmens slutminut, eftersom den inte passade in i ett alltför enkelt narrativ.

Han kunde lika gärna ha talat om sig själv.

Man frågar sig varför svensk public service ska visa en så vinklad historia.

Daniel Wiklander
Redaktör, Ordfront Magasin

Uppdaterat 27 april: SVT skjuter upp visningen tills vidare. Enligt Axel Arnö, projektledare för Dokument utifrån, beror det på ”oklarheter om de högerextrema gruppernas inflytande”.

Denna text kommer i nästa nummer av Ordfront Magasin, som når prenumeranterna på fredag. Läs också om hur propaganda skapas, om Naomi Klein och kampen för att behålla fossila bränslen i jorden, Bernie Sanders fotfolk, Henrik Bromander, Soldiers of Odin och asylmottagandet på Öland.

Karen Austin: Hatet görs av män

 

Av Karen Austin

Juni 2014, Reykjavik. En av världens ledande maskulinitetsforskare, professorn i sociologi Michael Kimmel föreläser. Han menar att vi i Sverige behöver få en större insikt i hur skapandet av maskulinitet sker inom extremhögern.

Kimmel har forskat om män inom de nazistiska och rasistiska rörelserna i USA och Sverige. I Sverige intervjuade han 2013 unga män i Fryshusets program »Exit«, som arbetar med avhoppare från högerextrema grupper. Kimmel säger att vi i Sverige fortfarande inte ser på de högerextrema rörelserna med en förförståelse kring hur maskulinitet konstrueras. Kimmel konstaterar att dessa använder maskulinitet som en lins genom vilka de pratar »ras« och klass.

Januari 2016, Stockholm. Övergrepp och överfall av män med högerextrema åsikter sker regelbundet. Sedan juli 2015 har polisen startat 43 förundersökningar rörande bränder anlagda vid flyktingförläggningar. I Trollhättan mördade en rasist tre på en skola. Fredagen den 29 januari, drar ett så kallat medborgargarde, en maskerad lynchmobb, ut i Stockholms city för att spöa hemlösa ensamkommande barn från Marocko.

Jag läser ett upprop för »alla svenska män« på Facebook, i gruppen »Vi som sympatiserar med Sverigedemokraterna«. Det står »Detta som hände fredagen den 29de januari är ingen jakt på invandrare utan det är en skyddsaktivitet så våra svenska kvinnor ska kunna känna sig lugnare. Nu är det dags att skydda våra svenska kvinnor«.

Det är då jag letar fram mina anteckningar från konferensen på Island i juni 2014 och hittar beskrivningar av just detta, av vad som faktiskt händer när högerextrema män samlas. Och det följer den logik som återfinns i resonemangen i »Vi som sympatiserar med Sverigedemokraterna«.

Det Kimmel beskriver om att göra kön stämmer på pricken med hur denna grupp på Facebook gör sin maskulinitet. Genom att agera för det som de tror är att skydda »sitt« land och »sina« kvinnor upprätt-håller de bilden av sig själva som manliga. Männen blir kränkta i sin roll som män när ensamkommande flyktingbarn »tar för sig av våra kvinnor och mark«, och letar därmed efter vedergällning. I ett identitets-skapandets kontext blir resonemanget logiskt.

Hotet upplevs som verkligt, därför att svaret på det ger möjlighet att förstärka en del av sin egen uppfattning om sig själv. Som stark, stolt, lojal. Och oduperad. Dessa män »ser igenom« fakta och motargument som en diskurs som är alltigenom lögnaktig i deras ögon. Idén om denna fördärvande, postmoderna och relativiserande mångfalds-vänster med oinskränkt makt, åtminstone över medier och samhällsdebatt, är ingen tanke som fötts i en psykiskt labil terrorists källare utan har präglat Europas värdekonservativa höger, som stadigt blivit mer paranoid, under lång tid, skriver Magnus Linton i boken De hatade (2012).

Det Anders Behring Breivik med flera kallar »kulturmarxism« kallas i den mer etablerade högern »politisk korrekthet«, men grundtanken är densamma; vissa sanningar får inte sägas. Och det sprängstoff som aldrig kommer till ytan handlar alltid – för både extremister och högeretablissemang – om feminism och mångfald, den »politiska korrekthetens« två kärnor.

När dessa män vill »skydda« svenska kvinnor, men flera kvinnor deklarerar att de inte vill bli »skyddade« av några extremister  så blir männen kränkta. Och hotar dessa kvinnor: för att värna sin identitet som man.

Starka röster i samhället förnekar strukturer och ser varje rasistdåd eller sexistiskt påhopp som en enskild händelse. Så länge vi inte ser hur hatet formuleras och organiseras kommer vi aldrig kunna stoppa det. Den svenska självbilden säger att svenska samhället är tolerant och rättvist. Det är fel.  Det finns ett organiserat hat som görs främst av män där vissa grupper utsätts mer än andra. Det är en inte slump vem det är som är förövare och vem som utsätts. Och med den vetskapen kan man jobba preventivt.

Organisationer som ser mönstret använder sig av statistik om strukturer och dokumenterade metoder för att jobba för ett samhälle utan våld.

Det är ett bokstavligen ett livsviktigt arbete.

Karen Austin är tidigare projektledare för regeringens satsning på unga mäns våld, och även ledamot för Feminstiskt Perspektivs styrelse.

 

Religionen som syndabock

Av Maria Küchen

Nej, varken Daesh eller Livets Ord bevisar att religiösa människor är korkade, våldsamma eller onda, skriver Maria Küchen och läxar upp ateismens hatpredikanter.
Kring lucia då nobelprisen delas ut, blir Stockholm vetenskapens Mekka. Den 12 december framträdde dessutom evolutionsbiologen Richard Dawkins på Cirkus. Dawkins forskning har legat i träda sedan 1990-talet, men många av hans anhängare ser honom ändå som en vetenskapsman i Nobelpris-klass. Varför? För att han inte tror på Gud.
År 2003 i USA grundade biologen och författaren Paul Giesert en idag globalt utbredd ateistisk rörelse som kallar sig »brights«, smarta. Och killar med hög IQ spelar schack, eller hur, så ateistiska föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark poserade vid ett schackbräde när han våren 2015 intervjuades i DN. I den aktiva ateistens självbild ingår kort sagt ofta att han är intelligentare än andra. Han tror inte på sagor. Han har begripit att tomten inte finns.
Den aktiva ateiströrelsen domineras av män. Några av dem är mina vänner. »Du är ett levande bevis på att även kristna kan tänka«, sa en av dem. »Jag önskar att andra kristna var som du.« Hans barnatro på kristna som icke-tänkande rubbades när han träffade fler sådana och insåg att vi allihop var ungefär som han själv – sammansatta, paradoxala, olika varandra, tänkande, unika, med bra sidor, och brister.
Denne vän till mig är inte religionshatare. Vanliga hyggliga missionerande ateister hatar inte religion, de är sunt skeptiska, men hatare finns. Jag måste gå till rasistsajter för att finna motstycke till hatet och hoten jag mött vid försök att kommunicera i vissa ateistiska amerikanska FB-grupper. En av dem, »Religion poisons everything«, lånar sitt namn från en av samtidsateismens grundskrifter vars författare jag ska återkomma till.
Hatare attraheras av rörelser med anspråk på att propagera en hotad absolut sanning i ett omgivande mörker. Den missionerande ateismen är en sådan rörelse. Det tydliggjordes i en rätt så förvirrad debattartikel i DN 2015, där Christer Sturmark och andra förväxlade sanningsrelativism med det postmodernt helt vetenskapliga synsättet att saker vi iakttar ser olika ut beroende på perspektiv.
Liksom religionerna är den missionerande ateismen också en konstruktiv kraft. Där finns en glad folkbildningsiver. Hos förbundet Vetenskap och Folkbildning föreläste jag ibland innan jag kom till tro. Det skulle jag fortfarande gärna göra, men jag uppfattade en besvikelse hos VoF:are när jag hade blivit kristen. Därmed, tycktes det, hade jag hamnat bland »de andra«, de annorlunda, dem som man var emot.
En missionerande ateist ser sig gärna som vidsynt och rationell och kontrasterar sig mot föregivet inskränkta och okunniga troende, men naturligtvis vaccineras man inte mot trångsynthet eller förvirring för att man inte tror att Gud finns och begriper att religion kan vara destruktiv. Den missionerande ateismen är inte immun mot hatet som kan uppstå i sanningsrörelser – hat mot de andra, de annorlunda, de sämre, de som i mörkret utanför Sanningens ljuskägla anses sprida farliga missförstånd.
Bland ateister flammade hatets lågor under terrorregimen i Frankrike, när kristna i Upplysningens kölvatten halshöggs på löpande band. I Sovjet, där ateism var påbjuden livsåskådning, deporterades troende systematiskt till Gulag eller spärrades in på mentalsjukhus eftersom gudstro likställdes med sinnessjukdom. Ateister har fel om de tror att inga korståg skett i ateismens namn och ingen terror utövats.
Även ateismen har på gott och ont sina predikanter och helgon. Likheten mellan Richard Dawkins och autokratiska frikyrkopastorer har berört en del människor illa. De har lämnat repressiva kristna församlingar för att få en fristad i ett sammanhang utan tro, men i kretsen kring Dawkins tycker de sig möta ett nytt förtryckande samfund där oliktänkande stöts ut och kvinnor marginaliseras.
De senaste åren har Dawkins fått kritik även bland anhängare, för att han på Twitter rådde en okänd kvinna att abortera foster med Downs syndrom och ifrågasatte om goda skeptiker bör läsa sagor för sina barn. Dessa påbud om människors privatliv liknar de fatwor, levnadsråd, som vissa muslimska mullor älskar att formulera.
Dawkins bygger sin lära på förakt mot troende men saknar kunskaper om hur trons världar ser ut. För honom är fundamentalistiskt våldsamma och förtryckande religiösa sammanhang identiska med all religion.
Hur missionerande ateister idag skulle förhålla sig till Christopher Hitchens går inte att säga eftersom Hitchens dog 2011. Hans bok God is not great – how religion poisons everything inspirerar ännu många av de mer ilsket antireligiösa i ateismens fält. Liksom Dawkins upphöjs Hitchens av dessa till en av samtidens största tänkare. Själv uppfattar jag hans livshållning som förenklad. Han drivs av samma längtan efter simpla svar som i värsta fall präglar gudstron. Vad är orsaken till allt lidande, alla krig, allt elände, allt förtryck? Religionen! Försvinner den, uppstår ett lyckorike. Religionen är kort sagt djävulen. Religion – all religion – är ondska.
Enligt Hitchens är religionen det stora hotet mot mänsklighetens överlevnad, men det som idag främst sätter mänsklighetens framtid på spel, atomvapnen och klimatkrisen, kan inte med bästa (eller sämsta) vilja i världen skyllas på religionen. Snarare är dessa hot frukterna av vetenskapliga och tekniska landvinningar, men det betyder ju inte att vetenskap och teknik förgiftar allt och borde utplånas. Tillvaron är mer komplicerad än så. Vi lever i ett kaosfält av paradoxer och motstridiga krafter, i en gråzon av förvirring men också av möjligheter. Att tänka och analysera, att tro på något större, att känna – allt detta är starka drifter i människan och alla starka mänskliga drifter är tveeggade. De kan göra gott, de kan skada.
Tanken har gett oss atomvapen och penicillin, religionerna förtrycker och befriar, känslor får människan att mörda och göra underbara saker. Därför skrämde det mig att så många människor omedelbart skyllde terrordåden i Paris den 13 november enbart på religion och gudstro – all slags religion, all slags gudstro överallt.
De som mördade 130 människor den kvällen gjorde det i Guds namn. Rörelser som Daesh drivs av religiös fanatism – men också av ett kallhamrat politiskt och ekonomiskt maktspel. Sådana maktspel befrias inte mänskligheten ifrån för att religionerna försvinner. Krig och konflikter skulle fortsätta drivas fram av lust till makt och pengar, även i en värld där ingen trodde på Gud. Den som är riktigt bright borde kunna se det, och om inte, lyssna på den franske journalisten Didier Francois som i tio månader var gisslan hos Daesh i Syrien.
Enligt honom intresserade sig hans kidnappare inte särskilt mycket för religion. »Det var inte en religiös diskussion, det var en politisk diskussion. Det var mer att de hamrade in sina åsikter än att de lärde oss något om Koranen. För det har inget att göra med Koranen.« Hos Skavlan i Svt sa en annan Daesh-gisslan, Nicolas Hénin, att de som hållit honom fången tycktes tillhöra något slags sinnessjukt dokusåpa-produktionsbolag snarare än en religiös sekt. Religionshatare som passar på att dra växlar på Paris-massakern ska kanske ha detta i åtanke, hellre än att reducera 130 människors död till en finfin chans att svartmåla världens samtliga troende.
Det hade varit skoj att gå till Cirkus i Stockholm i december och lyssna på Richard Dawkins föredrag, men jag har inte råd. Att höra Dawkins kostar 400 kronor. Alla Nobelpristagare beundrar dock inte Dawkins lika mycket som dem bland hans fans som vill och kan hosta upp denna summa. Nobelpristagaren och fysikern Peter »Higgs-partikeln« Higgs har i skarpa ordalag sagt att Dawkins själv är ett slags fundamentalist och att religion och vetenskap mycket väl kan samexistera fredligt.
Hellre än Dawkins lyssnar jag på Higgs, och på samtidens gräsrotsrörelse av sympatiska skeptiker som håller bildande föredrag. En fin sak med den missionerande ateismen är dess karaktär av folkrörelse. Pompösa välbetalda aggressiva överstepräster som Richard Dawkins skulle denna folkrörelse kunna avstå från att dyrka och försörja.

Maria Küchen bor i Lund och arbetar som
författare, kritiker, föreläsare och handledare
vid Lunds Författarskola.

Kärlek i nyllbokens tid

Snabba swipes på Tinder, scrolla i vänlistan på Facebook. När tusentals »Du« tycks tillgängliga,
glider ömsesidig intimitet undan, skriver Mattias Kauttmann, och beskriver en utveckling bort från den nyss förhärskande eviga kärlekens parnorm, på gott och ont.

Av Mattias Kauttmann

Nästan alla är i vår tid påverkade av marknadssamhällets konsumtionstryck såväl som IT-teknikens quick-fix logik. Filosofer, sociologer och psykologer beskriver idag hur nya sätt att hantera mellanmänskliga förhållanden vuxit fram: hur vi ser på och utför sex, intimitet och kärlek. En del menar att vi riskerar att förlora förmågan att se ett unikt »du« att skapa ett »vi« med. Håller det vi kallat kärlek på att tappa fotfästet i vår tid? Och isåfall, vad kommer i dess ställe?

Finansmannen George Soros har en gång pekat på att transaktioner i vår tid kommit att ersätta relationer. Och på senare år har teknik allt mer kommit att bli en inbyggd del i vår vardag ja, till och med i våra psyken. Där effektiviteten å ena sidan är tänkt att berika, koppla människor samman – riskerar den å andra sidan få människor att känna sig utanför. Det är inte bara den nya dejten utan också en själv som riskerar att bli bortklickad. Mötet
med våra nära riskerar dessutom att gå en liknande väg. Förpassade i högst invididuella cyberbubblor med smartphones i våra händer trevar vi oss fram i känslolivet. Tränade i en ekonomiskt liberal logik där vi har att vårda vårt digitala varumärke (en del forskare kallar det »selfpackage«) definierar vi intimitet och våra jag på nya sätt. I dejtingsajternas miljö gror nya hierarkier och former för att möta och hantera mellanmänskliga gränser. Vana vid säkra leveranser när vi nätshoppar blir osäkerhetsmomentet inom fältet kärlek minst sagt en utmaninng. I en värld av börslogik där aktien ska säljas dyrt och köpas billigt har många vant sig vid liknande grundvalar när det gäller kärlek. Frestelsen liknar börsklippet: »Kanske finns där någon bättre runt hörnet«! Så följer också frågan: Är det inte bäst att dra sig ur först, för vem vill stå kvar, dumpad? I många relationer lurar ju oron: Vad händer om den andra just nu är på väg mot ett än mer lockande erbjudande…

Kärlek är något många tycker helst ska vara villkorslös – i synnerhet när det kommer till en själv… Men när det däremot gäller att ge villkorslöst, blir det mer komplicerat. Inbäddade i en ekonomiserad världsordning ter sig detta fenomen närmast ovant. Gratis? Här får allt terapeuten erkänna den dubbelmoral som råder om hen förfäktar den villkorslösa kärleken och sedan sticker fakturan i handen på klienten. Här får nog också den demokratiivrande politikern eller makthavaren erkänna sin dubbelmoral, när denne vackert talar om dialog och öppna famnar medan man räknar livsutrymme i pengar och gör samtal till ett undantag ersatt av biopolitikens piller. Vi vill så gärna att demokratins och kärlekens broderier ska gå i dialogens och givandets tecken. Men vem hinner tänka den tanken innan kortsiktiga begär tar över och jobbets kundkrav tränger sig in och väcker en innan klockan ens ringt?

Det kanske är lika bra att erkänna: Vi är kringgärdade av en ordning som definieras av den tekniska-finansiella logiken. Och här kommer inte kärleken undan. Det kanske till och med är tid att uppdatera oss till en mer tidsenlig syn på kärlek?

Hur älskar en hyperindividualist?
När en rapport från Folkhälsoinstitutet 2005 talade om en ny kärleksideologi är det lätt att tänka att det inte var så länge sedan. Här avhandlades begrepp som »KK«, upplösning av heteronormativitet och uppdelning mellan sex och kärlek kopplat till att intimitet började bli allt mer kringgärdat av konsumtion och teknik. Men ännu hade bara nätkonsumtion börjat revolutionera sin digitala väg in i våra psyken. Människor satt inte böjda över sina smartphones på bussar och torg. Facebook var precis nyfött. Det som följt därefter är en svåröverskådlig, men kraftfull, expansion. Vår aktivitet med mobiler och sociala nätverk har närmast exploderat. Idag använder 70 procent av internetanvändarna i Sverige Facebook. 2020 väntas 80 procent av världens vuxna befolkning ha en smartphone i fickan enligt The Economist, (»Planet of phones« , 28/2 2015). Och drygt 15 år efter det att de första nätdejtingsajterna dök upp, har vi vant oss vid deras kultur. Där den digitala tekniken genom sin kommunikation å ena sidan öppnat för en mångfald och befriat sexuella läggningar och former för samvaro från dogmatiska normer har å andra sidan teknik och konsumtion skapat nya ramar. I sällskap av en kultur där singel-tv-seriernas ideal får oss att känna igen oss, i »Seinfeld«, »Sex and the City«, »How I met your mother« eller »Girls« kantas vår tillvaro av individualiserande livsstilsideal. På 1950-talet betraktades singeltillvaron som neurotisk, omoralisk eller sjuk. I dag är den en naturlig utgångspunkt (sociologer pekar på att detta är en av de största omdaningar genom alla tider vad gäller hur vi ser på vår identitet).

I en tillvaro med nyskilda vänner hägrar den fria världen där ute. Med »Happy Happy«-perspektiv ter sig parlogiken föråldrad. Kanske är öppna relationer och polyamori mer praktiska lösningar för den fritt väljande och konsumerande hyperindividen? Kärlek blir inte längre förbehållet tvåsamhet-paret. Romeo och Julia-känslan avgränsas till stunder. Forskare har börjat lyfta tankar om att människan före jordbrukets inträde var polyamorös och avhandlingar speglar hur staten förlängt kyrkans parlogik i ungefär ett sekel, som till exempel i »Hundra år av tvåsamhet«. Så vi måste kanske ställa nya grundläggande frågor om kärlek och intimitet. Vad är det vi innerligt längtar efter? Finns det nya sätt att nå detta? Och vad är det vi tror på?

Dejtingsajternas undersökningar pekar på att över 70 procent tror på kärlek vid första ögonkastet. En tro som inom ramarna för teknik och vackra dejtingmiddagar kan upphöjas till något av en ögonblickets religion. Vill man att kärlek ska vara något mer än just det där jaget-i-ögonblicket och få en fortsättning, måste vi kanske stanna upp och fundera. För är kärlek något mer än attraktionens kittling eller bekräftelsekicken med champangeglaset mot läpparna? Vad händer när seriedejtandets nedslag blir ett löpande på ytan eller möjligen en kamp om vem som ska plocka russinen ur den andres kaka? Ligger det något i det filosofen Byng-Chul Han, med bakgrund i Sydkorea och Europa, säger, att kärleken idag dör av »den ändlösa valfriheten, av optionsmängden och optimeringstvånget«?

I en värld där konsumtionsforskare pekar på att kärlek blivit bäst sedd genom förväntningarnas lins, innan bröllopet, innan dejten eller innan kärleksnatten, är det nuet och förväntningarna inför nästa »nu« som räknas. Här dominerar jagets berusning. Du:et blir ett undantag eller blott en illusion av den andre som vi framkallar inom oss. Här flammar passionens kärlek kort och snabbt, något sociologer beskriver som »eruptiv kärlek«, en kärlek som ganska snabbt går över – och inte sällan slutar i besvikelse. När ett verkligt »du« ska vävas in i det egna livsprojektet uppstår problem. Denna kärlek står långt ifrån den insiktens, omsorgens och förståelsens kärlek som Erich Fromm en gång talade om som kretsade kring »vi:et« som idé.

Och jag kan inte låta bli tanken: Vad händer om denna egocentriska hyperkärlek fortsätter och blir världsreligion?

Besvikelsebudgetering
Att värdeladda en annan människa med egna förväntningar är en risk. Att förlora någon man gett stor betydelse gör ont. Och vem vågar ta risken och satsa »all in« med någon och gå i filosofen Martin Bubers mellanmänskliga spår? För då gör ett avvisande ont. Idag är nog de flesta väl medvetna om hur ett tillfälligt »du« men med svag tillit – blixtsnabbt kan avvika till någon bättre inför budgivning på dejtingmarknaden. Du:et är med andra ord en högriskaktie. En felinvestering och en dålig»budgetering« av förväntningar leder snabbt och lätt till stora besvikelser. Men vad händer när dessa förutsättningar gör att vi skyddar oss mot besvikelser mer generellt? Här blir mobilen inte bara möjlighet utan också en sköld. Det är kanske inte konstigt att undersökningar visar att nästan var femte svensk som ställdes inför frågan att välja mellan att vara utan sin telefon eller utan intimt umgänge i tre månader, svarade att de skulle välja bort intimiteten. Med teknikens hjälp kan vi vidga utrymmet enormt för att lyssna och förstå varandra. Tvärs över jorden. Vi kan också använda våra möjliggörande smartphones till att blixtsnabbt navigera in i nya intima möten. Med GPS-funktionen påslagen kan vi utifrån just-in-time-behov matcha andra. Kontaktmöjligheterna att experimentera som individer och par ter sig oändliga.

Men möjlighetslängtan och tekniken riskerar många gånger också att bli ett sätt att undvika mötet med den andre, inte minst mötet om sådant som är besvärligt att ta upp. Det gör ont – och smärtan när föväntningsbudgeteringen inte funkar rör inte bara singeln, utan även paret. Våra överlastade arbetsliv sipprar genom mobilen in i våra hem och sovrum. Arbetslivet bestämmer i vår tid ofta psykets rytm. Där jaget där hemma borde gå ner i skyddande vilopuls blir det i stället ett vaksamt villebråd på multitaskandets uppkopplade savann. Att som par komma ner i varv samtidigt blir för många svårmatchat. Närheten, längtan skjuts till semestern. Ännu svårare blir det med djupare behov, sorgeämnen och sexlust. Rädda från två håll att värdeladda förhoppningar, med mobiltelefonerna som sköldar, isolerar sig också ofta par där hemma i två cynismers livsprojekt. Gymmet, shoppingen, Tradera, Hemnet eller sociala medier är mer lättillgängligt än att försöka förstå vad den andre känner. Att samfällt rikta blicken för att nå ett »vi« tillsammans blir svårt.

Och övergången från Facebook och Twitter till Tinder eller någon annan dejtingsajt blir inte sällan en väg att slippa smärtupplevelser av att inte känna sig sedd. Kanske inte nödvändigtvis för att hitta någon annan, bara för att kolla sitt marknadsvärde. Och i denna glidning av att bara nyfiket kika lite, uppstår en räcka frågor: Var går gränsen för paret och omvärlden? Var går gränsen för vad den andre betraktar som otrohet och för parets exklusiva privatzon? Om nu pornografin för många blivit något som inspirerar oftare än upprör, hur ställer sig partnern till att man sneglar in på dejtingsajterna? Och vilka utmaningar ställs paret inför när den heta sexchatten med någon annan över nätet får den ene sängkamraten att somna med flammande kinder? Även om inte aktiviteterna märks, blir ofta det uteblivna trevandet efter närhet kännbart: »Hade du lite svårt att somna igår älskling?«, blir kanske morgonens lite kyliga och misstänksamma kommentar från partnern över frukostbordet.

Marknadsliberala konsekvenser
Kristina Lugn har sagt »Det finns inte något som är så lättexploaterat som människors ensamhet.« Detta kan man å ena sidan utnyttja. Å andra sidan kan det tekniska utbudet av kommersialiseringen ses som räddning undan alienation. Kanske är detta den nödvändiga vägen framåt? Kanske ska vi till och med överge tanken på att »hålla kvar och fördjupa«? Kanske är det dags att se att vi har passerat en gammal milstolpe på kärlekens ideologiresa och inse att vi nu stiger in i den senmoderna transhumanistiska kärlekslogiken. Förutsättningarna är nya. Sedan länge har gamla psykoanalytikers teorier byggda på paret spruckit inför individualismens och flersamhetens lösningar. Och de kognitiva psykologiska teorierna står utan begrepp för vad begär är. Utifrån vår egen tids många framväxande perspektiv ter sig allt fler av psykologivetenskapens idéer om människans »natur« nästan lika malplacerade som Bibeln i hotellrumslådan.

Både begäret och tekniken spelar nya roller i vår digitaliserade tid, och kanske har varken vår psykologi från 1900-talet eller vår moralsyn för samliv, ännu vuxit ikapp tekniken? För ett par år sedan gick japanska myndigheter ut med varningar om att landet var (och är) på väg mot att halvera sin befolkning. Barnalstrandet har gått i stå eftersom allt fler japaner har för lite sex – i alla fall med varandra. Dokumentärfilmen »Sex i stressat Japan« beskrev härom året dessa japanska par som kapitulerat inför sin egen intimitet. Här fanns par som inte tog i varandra. De levde tillsammans, men föredrog att skaffa barn via konstgjord befruktning (alla tre barnen). Det kroppsnära löstes på varsitt håll. I en kultur med mycket utbyggd sexindustri tar konsumtion och tekniklösningar nya steg. Stort hopp ställs till exempel till framtida sexrobotar. Med fokus på utbudet av privata porrfilms-salonger, erotisk örsnibbsmassage, flirtkaféer (med anställda kvinnor som professionella flirtare) som lösningar för den intimitetstörstande, banas nya vägar. Och för den lilla beröringen: Varför inte slinka in på något av landets många kattkafeer för att få och ge lite beröring? Något för oss? Vad kan nästa steg bli?

Köpta kramar i tv-soffan
I en tid där prostitution sätter den ekonomiska liberalismen inför sin kanske allra svåraste självrannsakan, vandrar temat kommersiell massage allt närmare människans kön. Milton Friedmans ord »frihet att välja« ekar vidare genom vår egen historia. Där Amnesty Internationals senaste beslut om att stödja legalisering av prostitution till förmån för de prostituerades arbetsrättsliga förhållanden, ges samtidigt en öppning för en vidare kommersialisering. Där kommersiell intimitet blir gränsfenomen som till exempel tjänster som handlar om att erbjuda cuddling på nätet, det vill säga att konsumenten beställer hem en mys- och krampartner till filmen och chipsskålen mot betalning, uppstår nya frågor.

Här säger den moraliske att vi kommer nära prostitutionens fält. Men sett utifrån att liv splittras och resor blir vardag tillsammans med det faktum att forskning visar att människans kropp utsöndrar »må-bra-hormon« vid beröring, möts vi av andra argument. I brist på en partner kanske detta kan vara en lösning. En gång i tiden kunde nakna vader väcka uppståndelse, idag upprörs få av att vi ligger näst intill nakna på spa-massagebänkarna. Just kommersialiseringen av den atomiserade intimiteten fortsätter vara ett brännande tema. Bilden av den slipprige gubben och den utnyttjade flickan vrids när det kommer till kvinnor som åker på sexresor till Gambia, och sajter om erskortservice riktad till kvinnor. Ska vi se denna utveckling med moralistens ögon eller ska vi observera den som ett följdenligt fenomen av konsumtion och teknikutveckling? Vad händer den dagen då vi med en mobiltelefon kan scanna av om den vi möter är fri från sexuellt överförbara sjukdomar? Vad händer den dagen om och när rättssystemet byggts till den grad att kommersialiserad intimitet inte längre gör faran för våld överhängande?

Individ nog att välja?
Frågeställningarna mynnar å ena sidan ut i samhällsordningen. Kommer kommersiell sexuell intimitet då bli en del av vår vardag? Å andra sidan leder frågeställningarna också rakt in i varje människas individuella syn på sig själv – och på andra. Vilka former av maktförhållanden och förtrycksmekanismer ställs individer, köparen och säljaren inför här? Kanske klarar den självreflekterande att hantera begärets gränser inom ramarna för mänsklig respekt. Men så länge det finns människor som känner sina inre gränser dåligt och har svårt att förstå integritet, blir den fortsatta kommersialiseringen av kärlek en utmaning. Också för samhället. Där kyrkan tidigare i århundraden reglerat och staten genom 1900-talet styrt oss, tränger valfrihetens olika varianter nu allt djupare in i intimiteten. Än mer kommersialiserad intimitet är kanske den ekonomiska liberalismens nästa utpost. Med fortsatt liberal syn på marknaden beror kanske formerna för hur vi hanterar intimitet och sexualitet framgent allt mer av vars och ens självinsikt och självkännedom där bakom våra mobiltelefoner. Idag talar forskare om i vilken grad människor är appenable (appmöjlighetsgörare) eller appdependent (app-beroende). Här behöver vi alla reflektera över hur vi ska hantera våra behov av kärlek, intimitet och sex i framtiden – förutsatt att vi nu klarar att lägga ifrån oss mobilen en stund och sätta ord på egna ställningstaganden – inför dessa individuellt oundvikliga utmaningar.

Mattias Kauttmann är psykologihistoriker och terapeut, och utkommer 2016 med boken Hyperlove på engelska och svenska.

Slöjan som rött skynke

Att sträva efter att alltid skildra den andra sidan av myntet borde vara givet och självklart, i alla fall för de som anser sig värna om demokratin. Denna höst har det mer än någonsin varit på tapeten. Eller snarare, varit på våra reklampelare. I en klädreklam valde ett modeföretag att ha en modell iklädd slöja och reaktionerna kom omedelbart.
En folkvald politiker drog i en tevedebatt med mig paralleller mellan slöjbärande kvinnors mediala plats i Sverige och Islamiska Staten (SVT debatt, 1/10). Islamiska staten, denna barbariska sekt som härjar i Mellanöstern. Sekten som filmar när de skär halsen av människor. Doktorander i socialt arbete menade i en debattartikel att slöjbärande kvinnor i det offentliga rummet givetvis gynnar islamism (GP debatt 25/9). Andra debattartiklar antydde att självvalt slöjbärande kvinnor bär skuld för islamistisk fanatism (Expressen debatt, 7/10); och att det inte är möjligt att försvara kvinnors olika definitioner av personlig trygghet och samtidigt kalla sig feminist (Expressen debatt 5/10).
Massor av liknande, mycket aggressiva och onyanserade, artiklar har publicerats i höst. Jag har vid det här laget tappat räkningen på antalet debattinlägg som kastar runt uttryck som islamism, köns-apartheid, kvinnoförtryck, islamisering, deltidsfeminism och hedersförtryck. Det är uppseendeväckande att utgångspunkten är att kvinnor med detta attribut – slöjan – bara genom sin uppenbarelse är en fara för samhället. Den tonen börjar bli väldigt tröttsam och framförallt väldigt daterad.
Denna konstanta fascination inför att göra muslimska kvinnors fysiska uppenbarelse till ren och skär politik, är intressant. I själva verket handlar det ju om att foton i reklamsammahang kan reflektera ett samhälle såsom det faktiskt ser ut. Att inte osynliggöra grupper är viktigt för ett samhälles välmående – det brukar ses som en utveckling åt rätt håll i demokratins och mångfaldens namn. Att det denna höst på fullaste allvar har förts en debatt om huruvida det är okej att visa slöjbärande kvinnor i reklam är egentligen förbluffande.
Låt oss rikta strålkastarljuset bort från den enskilda kvinnan och det enskilda attributet till något lite större, nämligen den muslimska kvinnans frihet, trygghet och utrymme i det offentliga rummet i Sverige 2015. Vi kan notera, att de återkommande röster som välmenande tycker sig göra henne en befriande tjänst, faktiskt är de som gång på gång roffar åt sig hennes utrymme, medvetet eller omedvetet. Tyvärr gissar jag att det är medvetet.
I den svenska debatten talas det ofta om »tolkningsföreträde«. Att föra en kamp åt någon annan, är förstås per automatik också att ta dennes plats. Det är att blockera för den autentiska skildringens äganderätt. Den individ som sitter på de verkliga erfarenheterna, ska också givetvis ha företräde att tala om dessa upplevelser.
Denna analys verkar dock idag ha fallit i glömska, eller kanske snarare i ignorans,när det gäller den muslimska kvinnan. Det är personer som egentligen inte har mycket erfarenhet av muslimsk upplevelse, varken religiös eller kulturell, som berättar hur muslimska kvinnor är och vad de behöver. Måhända att de råkar ha rötter i muslimska länder.
Resultatet blir att det uppstår en allmängiltig föreställning om vad som är den korrekta definitionen av frihet för kvinnor. Och de kvinnor som inte agerar enligt denna föreställning är till följd av det i behov av en hjälpande hand för sin frigörelse.
Vi måste skildra den andra sidan av myntet, den slöjbärande kvinnans sida av myntet. Konsekvensen av att inte tillåta att båda sidorna skildras, blir en ingrodd bild där denna grupp kvinnor ses som en enda stor apatisk enhet, vilket är väldigt verklighetsfrånvänt. Det är av stor tyngd att vi har i åtanke att muslimska kvinnor idag, Sverige 2015, är en lika mångfacetterad grupp som, hör och häpna, gruppen kvinnor i Sverige 2015.

Sarah Delshad är frilansskribent och debattör, samt grundare till Muslimska feminister.