Död eller demokrati

Kärnvapenhotet är fortfarande högst aktuellt och dess mekanismer undergräver demokratin, inte minst i länderna som äger kärnvapen. Elaine Scarry har kartlagt det största och mest onödiga hotet mot mänskligheten. Johan Berggren mötte henne i Göteborg.

 

När jag först började ta del av Elaine Scarrys tankearbete kring kärnvapen i boken Thermonuclear Monarchy tog det emot. »Kärnvapen?« reagerade jag. »Igen? Är vi inte klara med dem, Kalla kriget är slut, vi har ju nedrustat, avtalat, eller hur? Vi har nya och mer akuta globala problem att tackla idag: klimatförändringen, råvarubristen, Mellanösternkrigen och fattigdomen?«
Det tog inte många minuter för Scarry att sopa undan denna, har jag förstått, ack så vanliga villfarelse. Till och med engagerade och föregivet pålästa personer har ofta bilden av kärnvapen som ett problem som tillhör det förgångna. Det nära förgångna, men ändå. Ett hot vi klarade oss undan, typ.
Men ack nej.
»Vi sover fortfarande – «, börjar socialantropologen Brian Palmer när han presenterar Elaine Scarry, professor i estetik, etik och språk vid Harvard, som idag ska föreläsa. »Idag har jag äran och glädjen att presentera någon som inte sover, som bjuder oss att vakna«.
På projektorduken i hörsalen på Svenska Mässan visas en slående illustration: en grafik över världens alla kärnvapen och vilka länder de ägs av. Det tar inte många sekunder att förstå att hotet i allra högsta grad är akut. Kärnvapnens existens och vem som kontrollerar dem – och vem som inte kontrollerar dem – påverkar hela samhällsystemet i länderna där de finns och i länderna de skulle kunna ödelägga. Det vill säga, alla samhällssystemen i hela världen.
Elaine Scarry visar hur kärnvapenlogiken undergräver demokratin, grund-lagarna, folkrätten, mänskliga rättigheter, ja i stort sett allt utom det den stärker: enväldet, despotin, maktkoncentrationen och våldsrätten. Drönarkriget. War on drugs. War on terror. Militäriseringen av USA:s poliskårer. Putin. Och i förlängningen hänger även klimatförändringarna på makten som slutar i de plutoniumladdade förintelsemaskinerna.
– Jag vill prata om den potentiella skadan som kärnvapen kan orsaka, säger Scarry. Och om skadan som åsamkas av den apparat som är uppbyggd omkring dem.
Först en genomgång av faktisk, fysisk fara. Det finns (fortfarande) cirka 15 700 kärnvapen i världen, de flesta multipelt kraftigare än de kända bomberna fällda över Hiroshima och Nagasaki 1945, och de flesta i Rysslands eller USA:s ägo. Skadan de kan göra hymlar Scarry inte med:
– Den senaste forskningen runt kärnvapnens effekter visar att om så bara en mycket liten del av dessa vapen skulle användas – vi pratar om 0,15 procent av dem – skulle det leda till 44 miljoner människors omedelbara död, och efter en vecka helt ofattbara en miljard människors död globalt, av de sekundära effekterna.
Scarrys milda och pedagogiska manér gör det hon säger än mer isande än om hon predikat det med profetstämma.
Men de potentiella fysiska farorna med kärnvapen (läs: mänsklighetens och de flesta djurarternas undergång) är inte helt okända, om än bortträngda ur det allmänna medvetandet och diskussionen.
– I USA talar vi ibland om kärnvapen, säger Scarry. Men då ofta om de som inte finns – Iraks eller Irans imaginära eller möjligen framtida vapen. Inte våra egna över 7 000 missiler eller flygplansburna vapen. Det är en struktur av potentiell total terror omgärdat av hemlighetsmakeri och maktkoncentration. Jag menar att kärnvapen och demokrati är direkta motsatser.
Scarry ber att få återkomma till detta, hon ska bara ge ytterligare lite detaljer i det faktiska, aktuella globala hot som får till och med klimatförändringarna att framstå som hanterliga och småtrevliga.
– Dessa vapen är inte heller, vilket många tror, på något sätt inpackade och säkrade, de är apterade och redo att användas på en enda direkt order.
I USA gäller »first strike«, det vill säga att presidenten kan ge order om att avfyra en kärnvapenattack utan att landet blivit anfallet.
– De är förprogrammerade med exakta koordinater. Med största sannolikhet har de flesta av jordens större städer just nu en eller flera sådana missiler riktade mot sig. En del har koordinater mot öppna havet, tänkta att ändras i sista stund innan avfyrningen. Så hänsynsfullt, tänker någon, men faktum är att ändringen gjordes efter USA:s militära ledning insett hur sårbara missilerna var för hackers.
Scarry fortsätter.
– En del av USA:s kärnvapensystem är de 14 ubåtarna av Ohio-klass som finns ute i världshaven, var och en utrustad med kärnvapen motsvarande 4000 Hiroshimabomber. Systemet med dessa u-båtar inrättades under Kalla kriget, för att försäkra sig om förmågan att slå tillbaka efter en överraskningsattack mot det egna landet. Ryssland, Storbritannien och Frankrike har liknande. Dessa u-båtar ligger ofta på stora djup, självständigt opererande, strids-beredda. På grund av det stora djupet går det bara att kommunicera med dem med oerhört långvågiga radiosignaler, som bara klarar bära väldigt lite information per minut. Ska vi börja prata om risken med felmeddelanden till dessa autonoma
domedagsenheter? Nej, ni förstår nog rätt bra själva. Men det bör tilläggas att USA just nu bygger nya Ohio-klass-u-båtar. Tolv nya ska sjösättas och ingå i kärnvapenprogrammet åren 2021 till 2035.DE VANLIGA VARNINGARNA som allmänheten matas med handlar ofta om x-tusen missiler hit och ymegaton dit. De är abstrakta och har en avtrubbande effekt. För att kringgå det och väcka reaktionerna till liv, har Scarry tagit fram en detaljerad liknelse som hon kallar »det försvinnande golvet« (The Flexible Floor). I denna ponerar vi att en okänd fysisk lag tillåter ett par länders översta makthavare att kontrollera själva marken som planetens alla länder vilar på. Med bara ett knapptryck kan de få marken att försvinna helt under vilket land de vill, eller flera, eller delar av dem.
– Även om denna teknologi skulle vara i sig det mest orättvisa någon kan tänka sig, skulle troligen de som hade makten över den snart anse sig själva som väldigt rättvisa: de avstår ju varje stund och dag från att använda sin makt! Storsint låter de resten av världen leva vidare, trots att många av dessa länder minsann inte alls håller sig lugna och fredliga eller ens vänligt inställda. Då kan det förstås bli läge, titt som oftast, att påminna dem om vem som minsann kan få marken att försvinna under deras fötter, byggnader, skogar och berg med ett litet knapptryck.
Detta är alltså en perfekt analog till kärnvapensystemet, understryker Scarry. Inga länder, eller deras befolkningar, har något som helst skydd eller försvar mot kärnvapnen. De kan inte försvara sig, eller ens överleva ett sådant krig. Hotbilden är totalt asymmetrisk. Och går därför emot folkrätten.
– Inte ens befolkningen i länder som har kärnvapen är »skyddad«, tvärtom, menar Scarry. De är inte skyddade av att en ubåt från 2 000 meters djup förintar 100 miljoner människor som »hämnd« för att de själva just förintats.
– Men de länder som inte har kärnvapen har inte ens detta att komma med. Och detta gör röster ohörbara, ointressanta. Därför gick också närmare 80 länder till Internationella domstolen i Haag efter det Kalla krigets slut och krävde att få kärnvapen förbjudna – många la till att ifall detta inte skedde, skulle de själva vara tvungna att skaffa dem.
– Efter Sovjets fall såg det ut som att världen skulle rusta ned sina kärnvapen. Fyra länder gjorde det: Belarus, Sydafrika, Kazakstan och Ukraina. Men även då Internationella domstolen 1996 förklarade att kärnvapen är olagliga, så struntade bland andra USA i detta. De gick helt enkelt inte med på att kärnvapen innebär ett hot mot global miljö och risk för folkmord. De väljer att strunta i domslutet. På så sätt försvagas förstås Haagdomstolen och internationell rätt – till förmån för förintelsemakt.
Sedan dess har tyvärr Israel, Indien, Pakistan och Sydkorea skaffat kärnvapen och nedrustningen har avstannat. Vi lever i allra högsta grad fortfarande i kärnvapenförintelsens dödsskugga.
Efter föreläsningen träffas vi och talar vidare. Elaine Scarry menar att Kärnvapenstaternas, i synnerhet USA:s, uppenbara nonchalans inför internationella lagar, folkrätt och övriga internationella riktlinjer och överenskommelser, också fungerar som mall för hur dessa stater väljer att bete sig i andra globala frågor. Dessutom är det så, och detta är ett av de mest underbyggda resonemangen i Scarrys bok, att kärnvapensystemen även nonchalerar och diskvalificerar nationella lagar och omöjliggör demokrati.
– Jag är amerikan och koncentrerar mig på hur detta fungerar i USA, förklarar hon. Men parallellerna till andra kärnvapen-stater, till exempel Ryssland, är slående och direkta. Kärnvapen ger en absolut och helt olaglig makt till presidenten och en liten klick makthavare runt honom, och omöjliggör inflytande från såväl folkvalda församlingar som befolkningen i stort.
Scarry menar att blotta existensen av kärnvapen direkt strider mot USA:s konstitution, både dess direkta lydelse och andemening.
– Kärnvapen bryter samhällskontraktet och sätter hela maktdelningsfunktionen ur funktion. Vi kan se hur Kongressen i USA har förlorat sin makt och betydelse. Den beskrivs som dysfunktionell – och det stämmer. Jag menar att detta beror på att den är snöpt av kärnvapensystemet. Den är fråntagen sin viktigaste uppgift, som enligt konstitutionen är att förklara krig. Med kärnvapnen har makten att förklara krig helt förflyttats till presidenten, som därmed har en odemokratisk, närmast despotisk makt.
Scarry menar att USA:s konstitution (liksom nästan alla parlamentariskt demokratiska samhällens) är utformad i detalj för att just se till att landet inte kan starta krig utan förankring och stöd i först folkförsamlingen (Kongressen) och sedan i den breda befolkningen:
– Kongressen ska förklara krig. Sedan ska befolkningen utföra kriget. Dessa två kontrollerande instanser är dock sedan kärnvapeneran inleddes satta ur spel. Vi kan se hur USA nästan konstant fört krig sedan 50 år tillbaka, i mindre eller större skala. Senaste gången Kongressen förklarade krig var när USA gick med i Andra världskriget.
Scarry berättar om ett av de många problemen med kärnvapensystemet: hemlighetsmakeriet.
– Det är bara en mycket liten krets kring presidenten som vet vad som försiggår i frågor som rör liv och död för miljoner amerikaner och andra befolkningar. Trettio år efter ett presidentskap blir handlingarna från Vita huset offentliga, och i de handlingar som släppts hittills kan vi läsa om otaliga tillfällen, inte alls bara Kubakrisen, då presidenter övervägt och till och med varit nära, att starta kärnvapenkrig.
Att demokratin satts ur spel på detta sätt till förmån för presidentskapet – och USA:s enorma militärindustri – menar Scarry har lagt grunden för en rad missförhållanden i dagens USA och i världen:
– Exemplen är många: kriget mot Irak och det så kallade »kriget mot terrorn«, inledda med svepskäl och utan demokratisk förankring, är några av de mest uppenbara, helt enligt kärnvapenmaktens strukturer. Detta snedvridna system ligger också till grund för till exempel militariseringen och brutaliseringen av USA:s poliskårer: de utrustas ur de enorma överskott av militärt materiel som uppstått i ett land i nära nog konstant krigstillstånd. De behandlar alltför ofta amerikanska medborgare som om de inte hade demokratiska rättigheter, rättigheter som ju redan delvis inskränkts genom kärnvapensystemet.
Scarry har kritiserats för att i sin bok beskriva problemet i grunden, men ge få lösningar. Hon menar att kritikerna inte verkar ha läst ordentligt:
– Jag ger ingen bruksanvisning för att återinföra demokrati istället för kärnvapen i min bok, för att jag menar att det redan finns en: konstitutionen. En folkrörelse för att återinstifta konstitutionen i sin helhet borde inte vara omöjligt att tänka sig i USA, eller i länder med samma problem. I till exempel den ryska grundlagen finns tydliga paragrafer som korrekt implementerade skulle omöjliggöra deras kärnvapenmonarki. De som kom med denna kritik ser inte hur enkelt det vore – även om det går emot makten som råder.
Innan hon fortsätter till nästa programpunkt på MR-dagarna i Göteborg, avslutar hon:
– Kärnvapnen omges av många myter. En av dem är att de är ofrånkomliga. Det är tack och lov inte sant. De kan ganska enkelt plockas isär. Klimatförändringarna är ett stort och komplicerat hot. Kärnvapnen, ett kanske ännu större hot, är inte särskilt komplicerat. Om vi vill kan vi avlägsna dem, både fort och enkelt med enbart gynnsamma följder. Vi skulle bli av med ett obegripligt hot mot hela mänskligheten och vinna fördjupad demokrati, som även krävs för att ta itu med en hel rad andra stora problem.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Flyktens år 2015 i Ordfront magasin

Foto: Athina Fassa

Under 2015 har fler än på mycket länge flytt krig och katastrofer till Europa. Eftersom mänskliga rättigheter, asylrätt och internationell rättvisa är ämnen som Ordfront magasin kontinuerligt bevakar har också många av våra artiklar under året kommit att handla om det fenomen som kallats ”flyktingkatastrofen”. Ett ord som dock betyder olika saker i olika sammanhang. För oss betyder det alltid det som drabbat och drabbar de flyende­, utsatta människorna.
Till jul vill vi bjuda på några av de texter som vi publicerat under året. Bevakningen fortsätter förstås under 2016. Hoppas du vill vara med oss då också. Teckna en prenumeration genom att gå in här

/Ordfront magasins redaktion

• Resa in i tomheten (Ordfront 2015)
  Samar Yazbeks reportageskildring av den fruktansvärda syriska samtiden har hyllats och uppmärksammats. Här ett längre utdrag.
• I väntan på Europa
  Elina Pahnke möter de flyktingar som stängts in bakom taggtråd i lägret Moria på grekiska ön Lesbos, förvisade till en hård existens i förtvivlad väntan.
• Slummen växer i Aten
  Torbjörn Elensky ser ett Aten i förfall där den ekonomiska krisen tillåts förvärra den humanitära.
• Vi tog emot dem – inifrån volontärrörelsen
  Tusentals svenskar hjälpte flyktingarna som nådde vårt land och lyckades ge dem mat, husrum och resor när myndigheterna svek. Fanny Hökby var en av dem.
• Partienkäten
  Föreningen Ordfronts enkät med Sveriges 20 EU-parlamentariker om vad de vill göra åt flyktingkatastrofen i och vid Medelhavet.

Ordfront magasin. Nummer 5 2015

Nytt nummer ute nu. Mycket starka reportage: Joakim MEDIN om den kurdiska kampen, och Fanny HÖKBY om det svenska frivilliga solidariska flyktingmottagandet. Jan-Erik PETTERSSON intervjuar OWEN JONES om EU:s kris och vänsterns framtid.

Insatt, engagerat, aktuellt. Få tidningen direkt hem – bli medlem nu. (Klicka uppe till höger).

Kommandokulturpolitik? Nej tack!

Av Johan Berggren (denna text publiceras också i kommande nr av Ordfront magasin). Trots ett klent valresultat lyckades Miljöpartiet komma in i regeringen, som enda alternativ för Socialdemokraterna att dela ministerposter med. Till exempel fick de kulturministerposten, som de gav en person, Alice Bah Kuhnke, utan tidigare politisk erfarenhet. Jag deltog inte i stormandet mot henne i början. Tycker att folk ska få en chans att visa vad de gör innan det är dags att döma. Nu har den stunden kanske kommit – hur reagerar ministern på denna rapport? Som hon själv märkligt nog inte varit med om att skriva. MP har offrat mycket för den maktställning de idag åtnjuter: de gav upp motståndet mot Förbifart Stockholm, det statliga Vattenfall ska sälja vidare sina brunkolsbrott i Tyskland, och inte klimatsmart sluta bryta dem. Så det kanske är förståeligt att MP tar i från skorna när de väl får utöva makt. Rapporten med förslag till kulturpolitik – ”Kulturen, det fjärde välfärdsområdet” – som nu deras kulturpolitiska arbetsgrupp lämnat till partistyrelsen, osar av maktvilja. Borgerliga skribenter har rasat, men från vänster inte mycket ännu. Kanske beroende på att rapporten är pepprad med ord som ”välfärd” och ”intersektionalitet”? Problemet med förslaget är inte vad MP vill uppnå med sin politik, utan hur de vill uppnå det. De vill ena institutioner, museer, ja hela Sveriges amorfa kultursektor uppifrån: diktera vad som är ”kvalitet” i dess innehåll, bestraffa det de inte anser vara det, och belöna sådant de anser vara det. Detta ska ske med ekonomiska medel, tydliga direktiv och kontroll. De vill alltså inte bara berika och kratta marken för kulturen, de vill anvisa vad som ska odlas, hur det ska odlas, och vilka odlarna ska vara. Allt för det goda högre syftet. MP slår till och med KD i att vara Det Lilla Partiet Med Den Mycket Höga Svansföringen. Att framföra ett så genomgripande förändrande förslag (om nu partistyrelsen gör tummen upp), tyder på enorm ambition i politiken. Att man är juniorparti i en regering stödd av en riksdagsminoritet tycks snarare sporra än hämma dessa ambitioner. Och kanske föda en attityd av ”nu, dags att omdana så mycket vi kan, medan vi kan.”? Med detta kommer tydligen också en viss blindhet, kanske lades klarsynen åt sidan tillsammans med ambitionen att föra en progressiv miljöpolitik? För ser inte MP faran med att försöka införa en uppifrån-och-ned-kommandostruktur i kulturpolitiken? Väl på plats kan denna förstås lätt fyllas med annat än intersektionalism och alternativkultur, som till exempel, säg, chauvinistisk nationalism, med ett annat parti på kulturministerposten. Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin        

Krigets vansinne – recension av Svetlana Aleksijevits ”Zinkpojkar”

En nästan outhärdlig samling vittnesmål av mästerliga Svetlana Aleksijevitj och Arkadij Babtjenkos maniska närvaro kommer så nära det går att beskriva den ofattbara industriella mordproduktion som kallas krig. Av Johan Berggren (Ur Ordfront magasin 6.2014) Han var lång och smal som en fågelskrämma, men märkligt stark.  På Gröna Lund dängde han till en »få klumpen att flyga upp till klockan«-tivolimackapär med handen så det klongade. Men först efter att de andra tjatat fram honom. Han hade på sig en ful halmhatt han hittat, och var aldrig stilla: pratade, skrattade, drack konstant upp all alkohol i närheten utan att visa minsta tecken på fylla, och tog långa promenader istället för att gå och lägga sig på natten. Filipp* var 27, en georgier i en grupp som kom till Sverige, just efter att järnridån fallit ihop i ett imaginärt moln av röd rost, och den enda afghanistanveteran jag träffat personligen. Han var uppenbart trasig, klöste i tillvaron, skrattade så han kved när jag berättade om livet i den svenska lumpen, sa ibland något hastigt om sina tre år i Afghanistan: »Det fanns aldrig någon mat«; »Vi rökte hasch hela tiden«, men oftast bara kort »ni kan inte förstå«. Han hade försökt smita från militärtjänsten, men åkt fast och hamnat i en straffbataljon. De andra pratade om honom som om han var saknad, en förolyckad, medan han fnattade runt där mitt ibland dem. Han var kanske förolyckad, men det var för stort och gräsligt för mig att ta in vid 21 års ålder, född på rätt sida gränser. På Arlanda när de skulle åka föll han på knä och friade, helt på allvar, till min flickvän. Jag kunde bara gå undan för att inte baxna av smärtan han utstrålade. Filipp dog två år senare i en eldstrid när han var livvakt åt en fransk journalist på väg till Nagorno-Karabach. Det är omöjligt att inte tänka på honom vid läsningen av Svetlana Aleksijevijts Zinkpojkar (Ersatz, övers: Hans Björkegren), en outhärdlig, fantastisk bok där den reporternärvarande poeten slår fast, med samma industriellt effektiva obönhörlighet som kriget. Boken rasar efter att sätta ord på, att vi är dårar, totalt vansinniga, som åter och åter sätter igång denna produktion av destruktion, detta organiserade vansinne av högeffektiva maskiner och hårdarbetande dödsarbetare som mal människokroppar till köttfnas. Aleksijevitj berättar om »Afghanistankriget« från det sovjetiska folkets perspektiv, ger vittnesmålen från de unga hjältekamrater som skulle utföra Partiets agenda och önskemål med Kalashnikov i hand. Och deras anhöriga, särskilt mödrarna. (Det är bara för hemskt.) Direkta röster vridna i sorg, individer berövade allt av detta »krig«, ett litet ord som rymmer all undergång någon någonsin kan tänka sig. Det är ingen samstämmig sorgesång, utan enskilda, fördömda mardrömskvidanden ur ett hål längst ner i en gruva som alla andra helst skulle vilja vara igenskottad och glömd. De unga männen, lurade av Sovjets ständiga propaganda-lögner, de unga männen som genomskådat lögnerna men som tvingades åka, sjuksköterskorna som ville göra något gott, sjuksköterskorna som pressades att åka, fosterlandsälskande officerare, alla skickades till det som tidningen Pravda beskrev som planteringar av vänskapsalléer i Kabul, och till vägbyggen till eftersatta byar i kamratlandet i sydöst. Men en efter en kom pojkarna tillbaka i de typiska vita zinkkistorna, skjutna, sprängda. Andra stultande på proteser, andra hela till kroppen men vansinniga, mordiska, suicidala. Aleksijevitj flikar in spränglärda, exakta observationer och reflektioner, ur sin egen förtvivlan, från Shakespeare, Dostojevskij. Hon är en Maksim Gorkij för vår tid, vandrar med ryssarna och delar deras öden, eller en George Orwell för det kollapsade Sovjet. En poetreporter som måste rasa på ett särskilt sätt för att inte gå under själv av att ta in och formulera en sådan här bok. Fångar hon »kriget«? Så gott det går. Kriget har inget ansikte. Det mal sönder tusentals ansikten, men har inget eget, ofattbart som ett arkaiskt monster, onödigt och oundvikligt, totalt människoskapat och den yttersta omänskligheten. Arkadij Babtjenko deltog själv i kriget i Tjetjenien, och skriver i sin bok Dagar i Alchan-Jurt (Ersatz, övers: Ola Wallin)  en darrande, uppgiven medvetandeström från en vanlig liten krigsepisod, en kort strid vid en by, i ett träsk. Ingen bok för lättstörda, inte uppbyggligt alls, bara kriget: en soldats malande kvalfyllda skitvardag. Han uthärdar allt, döda kamrater, svält, igenfrusen urinblåsa, förtvivlad hemlängtan. Men när han inser att han med en av många rutinmässiga skottsalvor haft ihjäl en morfar och en åttaårig flicka som precis skulle rädda sig ner i en källare, dör till slut hans själ. Bara soldatkroppen mal vidare. Kriget är en miljö där akut, kronisk paranoia är det korrekta och normala mentala tillståndet. Där total vantro på alla mänskliga värden är den adekvata slutsatsen av världen runtom en. Soldaten ökar sin chans att leva ännu en dag genom att döda, vem och vadsomhelst, först. Lojal mot det maskineri som satte honom i denna skitstorm, lydig mot det som gör honom till aktiv del av det helvete som slukar honom, mot sin egen mördare. Sovjet föll delvis på grund av att den övergripande lögnen om Sovjets förträfflighet blev uppenbar genom dellögnen om Afghanistan, till slut helt omöjlig att tro på i sin skriande falskhet, motbevisad av tusentals lik och vansinniga. (Dessutom blev kriget oerhört kostsamt.) Men även om Sovjet föll, bärs kriget vidare som en kronisk sjukdoms smittämne i nationens ryggmärg. Det är inte veteranerna som är smittämnet, men strävan att förtränga dem, vad som hänt, inte skriva om det. Kriget är tydligen alltför fruktansvärt för att vi ska kunna se på det tillräckligt direkt för att inte upprepa det. Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin. *Filipp hette egentligen något annat  

Aten – slummen vi inte får blunda för

  Av Torbjörn Elensky (Från Ordfront magasin 4.2015) Hundratusentals flyktingar kommer till Grekland och en tillvaro i misär. Torbjörn Elensky vandrar genom ett Aten i förfall där den ekonomiska krisen tillåts förvärra den humanitära. Grekland måste få hjälp, innan det är försent.

Barn leker i flyktinglägret i parken Pediou tou Areos i Aten. FOTO: Simon Sarfati

Ett tydligt tecken på krisen i Grekland är att det finns så få gatuförsäljare. Förr om åren var till exempel Ermou, den stora shoppinggatan som går genom turistkvarteren upp mot Syntagma, det stora torget framför det grekiska parlamentet torget som blivit känt genom alla demonstrationer som hållits här de senaste åren, full av afrikanska och kinesiska försäljare, som bredde ut falska märkesvaror, handväskor och parfymer och träsniderier i afrikansk stil. Jag roade mig  med att iaktta hur de jobbade, såg hur det alltid var någon som höll utkik och varnade ifall polisen kom, varvid de snabbt drog ihop sina stora tygstycken och bagar med varor och sprang in i de näraliggande gränderna tills lugnet lagt sig igen. En ständigt pågående katt- och råttalek, som ingen av de inblandade tycktes ta på sådär jättestort allvar. Numera ser jag bara någon enstaka försäljare, innan åtstramningspolitiken började strypa den grekiska ekonomin på allvar kantade de gatorna i mängder. På väg förbi märkesbutikerna på Ermou, bland annat en stor H&M, som överallt i världen, upp mot Syntagma, ser jag grupper av kravallpoliser som hukar vid husknutarna. De ser spända ut, i mental förberedelse för den kommande konfrontationen med demonstrationståget som är på väg hit. Idag igen, som så många andra dagar. Den här gången finns knappt ens några TV-kameror på plats. Det har blivit vardag med protesttåg, talkörer, och till och med slagsmål mellan poliser och demonstranter. På de större gatorna runt torget står grupper av motorcykelpoliser, och kravallstaket, redo att användas. Eftersom jag vill se demonstrationståget fortsätter jag snabbt över Syntagma och vidare in på Stadiou, som leder till det andra huvudtorget i Aten, Omonia. En jättedemonstration kommer emot mig. Stämningen är hög, hela familjer går tillsammans, många barn, äldre också, slagorden skallar mellan husväggarna. Mellan grupperna går också rader med män som bär sin motorcykelhjälm på ena armen, och ett slagträ i andra, med röda fanor hårt vridna runt träet, uppenbart är de beredda på att slåss. Tåget vandrar långsamt mot Syntagma, medan jag fortsätter i motsatt riktning, tills jag kommer fram till Omonia, där bara enstaka flygblad vittnar om att det nyss skett en stor samling här inför dagens avmarsch. Uppe på en låg mur sitter några män, som ser ut att komma från Bangladesh, och pratar lite med varandra. Mitt i smeten i den förfallande storstaden Aten, men ändå utanför dagens händelser. Vi läser dagligen om de båtflyktingar som anländer till de grekiska öarna. Fruktansvärda historier, fragment lösryckta ur livsöden som vi aldrig kan förstå till fullo. Mer än 150 000 har lyckats ta sig till Grekland hittills i år. Några hundra drunknade där, ilandflutna kroppar där, och så alla dessa som faktiskt klarar sig hela vägen in i EU, varav väldigt många fastnar i något slags limbo i just Aten. Enligt beräkningar finns här sedan tidigare omkring 100 000 papperslösa, som lever utanför alla system, utom kanske de kriminella, de som exploaterar dem i deras rättslösa position, i den gråzon som blir allt större i dessa tider. När Grekland var på topp, under förberedelserna för OS i Aten 2004, var den billiga arbetskraften efterfrågad. Mängder av byggjobbare från Bangladesh och Pakistan deltog i byggandet av arenorna och de andra anläggningarna. Många av dem blev också jordbruksarbetare, och en hel del har blivit kvar. För några år sedan uppmärksammades deras svåra situation. Några hundra jordgubbsplockare från Bangladesh hade samlats för en protest mot de usla arbetsvillkoren och levnadsomständigheterna, den 17 april 2013. Demonstrationen bemöttes med våld och 33 av dem sköts till döds. Denna händelse skakade om Grekland rejält, och fäste uppmärksamheten på de mest utsatta under en kort period, men sedan verkar inte mycket ha hänt. Grekland befinner sig i en så svår ekonomisk situation, där även många infödda greker måste kämpa så hårt för sin överlevnad att det knappt finns några marginaler kvar, vare sig ekonomiskt eller emotionellt, för att bry sig om eller hjälpa dem som befinner sig allra längst ner på botten. Kvarteren runt Omonia präglas sedan länge av invandrare. Går man in på smågatorna så är många skyltar på arabiska och olika sydasiatiska språk. De här kvarteren var för bara några år sedan fyllda av ett lite annat gatuliv än övriga Aten, med andra dofter och en stark känsla av Pakistan, Bangladesh, med framträdande arabiska inslag, liksom enstaka afghanska. Enligt uppgift bodde det exempelvis tidigare uppemot 90 000 pakistanier enbart i Aten, men nu lär det bara finnas omkring 35 000 kvar. Alla lever inte på marginalen, somliga har bott här länge, skaffat sig ett liv, fått barn och har det relativt bra i Grekland. Men de får inte medborgarskap, inte ens de barn som föds och växer upp här får det, vilket skapar stora problem. Den grekiska medborgarlagen baseras på jus sanguinis, blodsrätt. Den som föds av grekiska föräldrar får grekiskt medborgarskap, oavsett var den föds i världen, medan den som föds i Grekland inte kan vara säker på att få detta annat än efter långdragna processer. En lag som skulle ge barn till invandrare som föds i Grekland rätten att naturaliseras efter att de gått minst sex år i grekisk skola instiftades så sent som 2010, men röstades ned som okonstitutionell av den högsta domstolen, som menade att bara greker ska kunna bli grekiska medborgare. En anledning till att Grekland har så svårt att erkänna immigranters rätt att vistas i landet på samma villkor som infödda är att greker under 1900-talet själva drabbats av fördrivning från länder där de levt i årtusenden. En betydande del av dagens greker är ättlingar till de uppemot 900 000 som drevs ut ur Turkiet i början av 1920-talet, något färre, men dock uppemot ett par hundratusen fördrevs också från Egypten under Nassers arabsocialistiska regim på 50-talet. Även andra områden runt Svarta havet och närliggande trakter i södra Ryssland och Ukraina såväl som Mellanöstern har greker tvingats flytta ifrån, »hem« till ett land vars språk och religion de delar, men där deras förfäder inte levt på årtusenden. Denna historia präglar givetvis den grekiska utblicken på sig själva och omvärlden, inte minst på de muslimska staterna i närheten. De ser sig idag som ett utsatt och hotat folk, i behov av skydd på sin lilla landplätt. Problematiken blir inte mindre av att Grekland dessutom i så hög grad varit ett utvandrarland under efterkrigstiden, till nordligare delar av Europa, och ännu mer till USA och Australien. Det finns 11 miljoner greker i Grekland, och omkring 7 miljoner greker i andra länder. Efter att ha blivit något av ett invandrarland mot slutet av 1900-talet är Grekland idag åter ett utvandrarland, på grund av krisen och den hårda åtstramningspolitiken. Så många som 200 000 greker har valt att lämna landet de senaste fem åren. Det är nästan två procent av den totala folkmängden. Särskilt är det idag de högutbildade som ger sig av, då de ännu relativt lätt kan få arbete i andra delar av EU. Enligt en undersökning av European University Institute har 88 procent av de utvandrade grekerna någon universitetsexamen, och så många som 11 procent av dem har doktorerat. Uppemot 35 000 läkare har tagit jobb på sjukhus i Tyskland, medan dataprogrammerare fått jobb i USA och ingenjörer har dragit till Mellanösterns oljestater. Dessutom studerar 50 000 personer utomlands idag, enligt OECD. Det är alltså några av landets främsta och bäst utbildade som väljer att fly landet, inte de lågutbildade. Och mer än hälften av de som bor kvar säger att de skulle vilja flytta därifrån. Så hårt har krisen slagit. Denna massiva ’brain drain’ är ett allvarligt symptom på den pågående krisen, och den lägger dessutom grunden för ytterligare år av eftersatt utveckling. Dessa pusselbitar gäller det också att ha i minnet då vi försöker förstå, utan att för den skull ursäkta, hur spänt det grekiska förhållandet är till invandrare och hur svårt det är för dem att erkänna att andra än infödda greker ska kunna bli greker. Ett folk som ser sig själv som offer, som utsatt och marginaliserat av historien, trots att det gett världen så stora delar av det gemensamma kulturella och vetenskapliga arv som präglar oss alla idag, har givetvis svårare med självbilden än till exempel ett litet skogsfolk i norr som haft fred i 200 år. De gamla invandrarkvarteren runt Omonia är mycket lugnare än innan krisen slog till. Och innan Gyllene gryning gjorde några mycket uppmärksammade våldsräder i kvarteren. Även polisen gjorde ett stort symboliskt nummer av att göra razzior för att få tag i papperslösa just i detta område för några år sedan, och det verkar som om det inte riktigt hämtat sig igen sedan dess. Det mest påtagliga nu är de stora kinesiska krimskramsaffärerna, där färgglada plastprylar och vinkande guldkatter trängs med billiga rengöringsmedel och annat som tydligen alltid går att sälja. Det finns fortfarande ställen kvar som säljer mat och sötsaker i arabisk och sydasiatisk stil, men de är mycket färre än förut. Faktum är dock att krisen tycks ha slagit ut hela bostadsområden om man fortsätter en liten bit till mot sydväst från Omonia. Stängda butikslokaler, ett helt igenbommat lyxhotell, gata upp och gata ner kan man vandra runt i en slum som snarare liknar bilderna från Detroit än från någon annan europeisk stad. Jag har personligen aldrig sett så stora så nergångna områden i någon stad över huvud taget. Det känns verkligen som om botten gått ur här, och det är svårt att fatta hur det ska kunna komma någon återhämtning. Den som går en sväng norrut från Omonia, förbi det stora Arkeologiska muséet, kommer till en av stadens största parker, Pediou tou Areos, Aresfälten. Det är en magnifik muromgärdad park, som renoverades färdigt så sent som 2010 för åtskilliga miljoner euro. Idag ger den intrycket av att vara övergiven. Om andra delar av staden kan verka som Detroit är det här rena Pripjat, staden som ödelades av olyckan i Tjernobyl. Bara fem år efter avslutad renovering är den stadd i starkt förfall, med övergivna byggnader, misskött växtlighet och knäckta trädgårdsplattor på de nästan nya platserna. De enda som syns i parken är enstaka män och några unga narkomaner, som dragit sig undan hit. Och så finns där en omisskännlig lukt av stall, som blir allt starkare ju närmare man kommer flyktinglägret som breder ut sig i parken. Det är en skakande syn, så många barnfamiljer bor i små tält, under extremt pressade omständigheter. Afghaner, först och främst, men även allt fler syrier lever idag i parken, i väntan på… att komma vidare kanske, till andra delar av Europa, eller åtminstone att få chansen till något slags liv i Grekland, även om de möjligheterna är mycket små i dagsläget. Grekiska frivilligorganisationer hjälper dem, så gott det går, med mat, kläder och lite leksaker till barnen. Men det är uppenbart för vem som helst som ser detta att det inte är några rimliga levnadsomständigheter i lägret. Och detta är ändå »överklassen« bland de flyktingar som fastnat i läger här nere. Mycket värre och mera tätbefolkade är lägren utanför staden, liksom på öarna dit flyktingarna anländer i hundratal dagligen. Den ekonomiska och sociala press detta innebär för ett redan hårt prövat land är lätt att prata om i abstrakta termer, men svårare att föreställa sig som levd erfarenhet. Krisen har drabbat alla i Grekland hårt. I ena änden strömmar det in flyktingar, i andra flyr välutbildade greker ett liv som inte tycks ha mycket framtid att erbjuda. Visserligen behöver det grekiska jordbruket fortfarande billig arbetskraft, men levnadsvillkoren och lönen på fälten lockar bara de allra mest desperata. Greker tycks vara ungefär lika villiga att jobba med jordgubbsplockning som svenskar med att plocka blåbär i lingonskogen. Det här skapar en märklig situation, där flyktingar dels innebär en stor ekonomisk och social press, och de flesta försöker ta sig vidare så fort det går, med risk för livet i lastbilar och på små överfulla båtar. Samtidigt behövs de också, och det finns fortfarande de som lever här, jobbar och skickar hem remittenser, för hur det än är så är till och med den grekiska ekonomin mera lockande än hemlandets om man kommer från till exempel Bangladesh. De som flyr från krig kommer också att fortsätta att fly. Samtidigt är det något djupt cyniskt med hur denna trafik behandlas idag. Statliga myndigheter, poliser och även NGO:er får stora bidrag för att lösa problemen, en del för att stoppa flyktingarna, andra med att ge dem ett någorlunda drägligt liv den tid de vistas i Grekland. Flyktingsmugglingen är en miljardindustri idag, tätt sammankopplad med organiserad brottslighet och annan verksamhet i gränslandet till det lagliga. Frågan är hur det ska gå att komma runt detta, på ett sätt som skapar förutsättningarna för både långsiktigt hållbar human flyktingmottagning och ett minskat inflytande för de kriminella organisationer som profiterar på dagens kaotiska situation. Nyckeln finns nog i norra Europa, där de rikaste staterna ligger och dit de flesta flyktingar vill ta sig – liksom, ironiskt nog, även rätt många greker. Som det är nu befinner sig Aten, liksom hela Grekland, i början på en storm, och om det tillåts fortsätta som idag finns det ingen möjlighet att förutse hur illa det kan gå i morgon. Aten är en europeisk storstad med utbredd slum och flyktingläger mitt i stadens parker. Hur många humanistiska och engagerade greker som än offrar av sin tid och sina resurser för att hjälpa dem som är ännu mer utsatta än de själva så kommer det inte att hålla i längden. Grekland kan mycket väl bli Europas första ’failed state’ sedan Andra världskriget. Att låta det gå så långt kommer inte att vara till någon glädje vare sig för grekerna, de nyanlända flyktingarna eller ens de rikare länderna i övriga EU. Men vare sig viljan eller förmågan till samordning tycks finnas i Bryssel idag. Och det blir dyrare och svårare att fixa för var dag som går. Torbjörn Elensky är journalist och författare.  

Asyl är ingen tävling

Av Johan Berggren  (ledare i Ordfront magasin 4.2015)

Nu är tiden kommen att ta världssituationen på allvar. Flyktingarna måste räddas, hjälpas med gemensamma EU-resurser och ansträngningar. Det kommer ta tid och energi. På hemmaplan måste vi dessutom ödsla tid på att trycka tillbaka de inskränkta etno-nationalisterna, som bland annat sitter i riksdagen. Det förekommer ett föregivet humant och rättvisetänkande resonemang i högerkretsar kring flyktingkatastrofen. Det går ungefär såhär: det är hemskt med båtflyktingarna över Medelhavet, företeelsen måste stoppas. Fin början, men sedan börjar svajandet: flyktingströmmen orsakas (delvis) av en så kallad »pull-faktor« – någonting som drar flyktingarna till sig. Till exempel Tysklands villighet att ta emot dem. Om det inte vore för Tyskland skulle de inte komma.

Dessutom är det orättvist, menar dessa snusmumrikar från kammaren, för det är bara de med resurser och förmåga som kan ge sig iväg på dessa båtar. De fattigaste måste stanna i kriget. Istället, menar dessa empatilösa logikböjare, bör EU prompt avvisa alla flyktingbåtar – detta skulle få dem att sluta försöka. Inordna något slags rättvist »på-plats-kösystem« för asylsökning. Ordning, reda, inga fler drunknade och rättvisa. Hur elegant som helst. Eller?

Till att börja med är idén om »pull-faktor« verklighetsfrämmande och empatilöst på gränsen till debilt. Dess bärighet har också faktiskt testats i praktiken: 2014 slopade EU sitt stöd till italienska flotträddningsstyrkan Mare Nostrum, som räddat runt 150 000 båtflyktingar – just för att den räddat så många. Just att denna flotta fanns, menade bland andra Storbritanniens utrikesminister Joyce Anelay, var en pull factor – lockade flyktingarna över Medelhavet. Men det visade sig att det knappast ingick något kallt riskkalkylerande i flyktingarnas färd: antalet drunknade ökade tiofalt i början av 2015, och operationen återupptogs.

För att fullt ut känna på idiotin i »pull-faktor«-resonemanget, bör vi kanske titta på »push«-faktorn: fullt ut rasande krig, med bombflyg, krypskyttar, hemlöshet och matbrist. En flykt för livet. Tittar vi på tältlägrena i Turkiet, ser de ut att ha rätt svag pull-faktor, ändå lever där 2,1 miljoner syrier. Pull-faktorn måste alltså minskas så pass mycket att folk stannar i brinnande krig, och då räcker det inte att avvisa de båtar som uppbringas. Enligt resonemanget borde det vara logiskt att låta brittiska flottan skjuta i sank alla flyktingbåtar utan pardon, för att minska pullet tillräckligt.

Slutligen, rättviseaspekten. Ja, det är troligen de flyktingar som har pengar, kan stå på benen, får en chans, som kommer till EU:s gränser och kuster. Efter vi tagit en liten paus och njutit av det unika i att högerfolk gnäller över att pengar ger fördelar, tar vi ett djupt andetag. »Orättvist«? Magistern sitter hemma i fred, frihet och trygghet. Tar en fika, plippar »orättvist!« på sin nya Mac, tar en promenix på stan… tänker »fasen vad ORÄTTVIST att det kanske finns de som behöver komma hit lite mer än de flyktingar som kommer. Lösningen måste vara att INGEN får komma … jaa … vad smart jag är … om man ska ta en pizza … «

De som har asylskäl, har rätt till asyl. Det är ingen tävling där den med mest asylskäl vinner. Och ordna asylansökan på plats? Gärna! Dock verkar EU ha gått in för exakt det motsatta. Det finns inga lagliga vägar till EU, trots att flyktingar har rätt att söka asyl här.

Pull-faktor-magistrarna må ha dåliga argument, men de får gehör och respekt. Länder som Ungern verkar helt enligt deras idéer. Måtte de sjunka undan i den oempatiska göl de kom ifrån, nu när opinionen om flyktingkatastrofen verkar börja vända. Äntligen. Det sägs bero på ett foto. Eller så var fotot droppen som fick dammen att brista. Låt empatin flöda.

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.

 

 

 

 

 

 

 

Ingen kalkbrytning i Ojnareskogen

En glad Johan Berg och ett tjugotal andra aktivister firade Ojnare-seger med tårta utanför Rosenbad.

Ojnareskogen på Gotland har idag fått status som Natura 2000-område, meddelade miljöminister Åsa Romson på förmiddagen. Aktivister från Fältbiologerna och Grön Ungdom samlades på gräsmattan utanför Rosenbad för att fira med tårta. – Det är en seger, vi firar idag! Det är en lång kamp som nu har fått sitt slut, säger Johan Berg som varit aktiv i Fältbiologerna i tre år. Under hela sin aktiva period har Johan varit delaktig i Ojnare-protesterna, som har bestått av bland annat debattartiklar, brev till politiker och de fysiska konfrontationerna i Ojnareskogen som skedde för ungefär tre år sedan. Aktivister och lokalbefolkning satte sig  helt enkelt i vägen för maskinerna som skulle börja avverka skogen på platsen för Nordkalks nya kalkbrott. Än är frågan inte helt avgjord dock: målet ska fortfarande upp i Högsta domstolen, men till skillnad från tidigare kommer Ojnare nu alltså att bedömas som ett skyddat område. Johan Berg tror att det därmed är osannolikt att det blir något kalkbrott, men att Nordkalk säkert kommer att överklaga domen. – Oavsett hur domen faller kommer någon att överklaga. Vi kommer överklaga om Nordkalk vinner. Men det är avgjort nu, som vi ser det. Idag är det fest. Han är också glad över att det visar att protester kan löna sig. Dessutom har frågan om problematisk gruvdrift hamnat i ljuset. Ett annat exempel på kontroversiella gruvor är Jokkmokk, där aktivister försöker skydda området Kallak/Gállok från brytning. (Ordfront skrev om konflikterna i både Jokkmokk och Ojnare i nummer 5/2013). – Det hela visar att vi har en för svag minerallagstiftning. Det är för lätt att starta gruva idag, säger Johan Berg. Miljörörelsen har alltså fler strider att ta, men nu med en viktig och stärkande seger i ryggen.

Varmed skola vi betala

Nu signaleras det åter att jobben kommer att försvinna. Om tjugo år kan hälften vara borta, digitaliserade, ersatta med robotar etcetera (se bland annat Ordfront magasin 2.2015). Vad gör vi då? Hittar på nya jobb? Anpassar oss? Ska vi glädjas eller oroas?

Av Christer Sanne

(En felaktigt redigerad version av denna artikel publicerades i OM 3.2015 under rubriken En bättre värld inom räckhåll.)

Svaren på sådana frågor måste ses i ljuset av andra viktiga trender. Digitalisering och globalisering tycks gå hand i hand med att storföretagens och kapitalets makt ökar och de ekonomiska klyftorna växer (som Thomas Piketty beskriver så väl). Vem kommer att tillgodogöra sig vinsterna och vem kommer att ”äga” framtidens jobb? Och hur ska det gå för det växande ”prekariatet” som arbetar på lösa och osäkra villkor? Men framför allt: hur går detta ihop med ekologiskt hållbarhet när redan dagens produktion är överstor: om alla skulle konsumera som svenskarna gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot.

Spänningen mellan ökad produktivitet – att göra mer med mindre arbete – och arbetstillfällen är gammal. För 200 år sedan försökte ludditerna i England slå sönder vävstolarna för att rädda jobben. I Frankrike kastade vävarna in sina träskor – ”sabots” – i maskinerna för att sabotera driften. J M Keynes såg trenden och förutspådde 15 timmarsvecka för sina barnbarn. Filosofen Bertrand Russell hade en vision som anknyter direkt till dagens prognoser. Anta, skrev han (i Till lättjans lov 1937), att en viss arbetsstyrka krävs för att göra alla knappnålar som behövs. Men med en ny uppfinning räcker det med hälften så mycket arbete. En förnuftig lösning vore då att låta arbetarna gå hem efter fyra timmar istället för åtta. Det skulle göra alla nöjda. Men i vårt samhälle, skriver Russell, är det mycket troligare att alla konkurrerar; hälften slås ut i arbetslöshet och hälften måste fortsätta att slita i åtta timmar. Alla förblir olyckliga.

Av Russells vision blev lite kortare arbetstid och sänkt pensionsålder men sådana reformer upphörde på 1970-talet. Istället fick vi en politisk fixering vid att ”skapa jobb”. Det har nu blivit en herkuleansk uppgift eftersom vi, grovt sett, redan har fördubblat produktionen och konsumtionen sedan arbetstidsreformerna upphörde. Det fanns, eller skapades, andra behov än knappnålar för att hålla människor i arbete. Men metoderna har blivit alltmer krampartade. Tiotals miljarder rinner ut ur statskassan varje år för att subventionera rut- och rot-tjänster, restaurangbesök osv. Riksbankschefen uppmanar folk att ”köpa mer grejor” för att öka konsumtionen – allt för att ”skapa jobb”.

Man kan tycka att sådan konsumtion handlar mer om önskemål än behov. Och att behoven istället finns inom vård och omsorg (där robotar passar illa). Men sådana jobb bromsas av ett ideologiskt resonemang om att tillväxt ”skapar jobb” och att skatter antas sänka tillväxten. Nu visar utvärderingar att varje nytt jobb i restaurangbranschen kostar uppskattningsvis 1,5 miljoner i utebliven skatt. Lika många skattekronor hade förmodligen kunnat ge tre nya jobb i vårdsektorn eller skolan. Det är tillväxt som besvärjelse eftersom alla jobb – både privata och offentliga – leder till tillväxt. Tillväxt för att skapa jobb är däremot som att sätta vagnen före hästen. Vad vi vet idag är att tillväxt gör redan rika rikare men knappast gagnar arbetslösa (och inte heller ger mer välfärdstjänster på grund av tjänstedilemmat, dvs. att välfärdsjobben på det hela taget inte kan rationaliseras).

I den nya digitala ekonomin kan mycket se annorlunda ut – som när Spotify ersätter skivsamlingen – men i princip bör den ge samma levnadsstandard och samma lönekaka (om inte kapitalet ökar sin vinstandel). Skillnaden är att maskiner tar över mänskligt arbete. Det tycks oroa många men borde vi inte jubla istället? Det verkligt oroande är om vi försöker ersätta de försvunna jobben genom att blåsa upp produktionen och konsumtionen ännu mer. Det är en omöjlig väg som bara kan leda till det ekologiska stupet med klimatkatastrof och tömda naturresurser.

Många talar ändå ”gröna investeringar” för att ta oss ur klimatkrisen och dessutom – vilket kanske är huvudsaken för somliga – ”skapa jobb”. Låt mig ta två exempel. En höghastighetsbana mellan Stockholm, Göteborg och Malmö är t ex ett fascinerande projekt. Men det kostar – minst 140 miljarder – och i slutändan ska någon betala. Hur många vill lägga en extra tusenlapp bara för att komma fram en timme snabbare till Göteborg? Och om passagerarna sviker så måste skattebetalarna träda in (betänk att det kanske handlar om 10.000 resenärer om dagen till Göteborg medan Japans berömda snabbtåg, Shinkansen, har 400.000 resenärer!).

Bostadsbyggandet måste också öka när befolkningen växer och många saknar bostad. Men statistiken är förbryllande: det finns 4,6 miljoner (bebodda) bostäder i Sverige men bara 4,2 miljoner hushåll. T o m Stockholms län, med en enorm bostadskö, har 40.000 fler bostäder än hushåll. Och dessutom är den genomsnittliga bostadsytan i Sverige 60-70 kvadratmeter per person. Det låter inte trångbott.

Den ekologiska hållbarheten har två aspekter, en kort och en lång. Det korta är att nya järnvägar, liksom nya bostäder, kan ifrågasättas eftersom de drar enorma naturresurser. Kanske måste man tänka ”utanför boxen”. Det kan finnas billigare alternativ för transporterna, t ex att köra el-lastbilar på vägarna. Det skulle kosta en bråkdel jämfört med järnvägen – bara 10 miljarder säger utredarna – och ge utrymme på spåren för snabbare och säkrare persontåg. Och med en större ansträngning för att öka rörligheten på bostadsmarknaden skulle vi kunna bygga mindre utan att bli trångbodda. Det finns en stor potential, inte minst att erbjuda de i ”tomma reden” med utflugna barn ett boende som passar dem bättre. Det är politiskt mycket grannlaga att ändra på fastighetsskatter och andra styrinstrument men det skulle ge resultat mycket snabbare än att bygga nya stadsdelar!

Detta betyder färre jobb. Men att investeringar ”skapar jobb” är inget positivt argument om de också skapar skulder. Någon ska ju betala – till skillnad från investeringar som både förbättrar miljön och sparar pengar som energirenovering av bostäder eller kollektivtrafik. Så när Byggnads vädrar sin gamla slogan att ”en byggnadsarbetare sätter två andra i arbete” bör vi dra öronen åt oss: i vems intresse talar de? Och vill vi verkligen arbeta mer? Tvärtom hör jag ofta att ”vi skulle gärna jobba mindre men boendet har blivit så dyrt!”.

Detta är den långa aspekten och den springande punkten: fel investeringar kommer att tvinga människor att fortsätta i ett livsmönster av hårt och intensivt arbete för att t ex ha råd med tågbiljetterna och att bo i de nya husen. Och för att betala skatterna när staten sannolikt tvingas gå in (liksom vi nu betalar för bankernas misslyckanden i finanskrisen). Samma villkor kommer att gälla för Förbifart Stockholm: när den nu byggs kan vi inte sluta köra bil för den måste betalas med framtidens trängselavgifter! Investeringarna kan låsa in oss i en ohållbar utveckling där hjulen måste snurra allt fortare och producera allt mer som andra ska förmås att konsumera. Mer naturresurser förbrukas. Vi bygger inte ett bättre samhälle för våra barnbarn utan vi beskär deras framtidsutsikter.

En alldeles färsk rapport från Romklubben om den svenska ekonomin visar egentligen samma sak: med olika goda åtgärder för en mer ”cirkulär ekonomi” menar man att koldioxidutsläppen i det samhället skulle vara nere i 30 procent av dagens redan år 2030. Det vore väldigt bra. Samtidigt skulle det skapa minst 100 000 nya jobb vilket låter bra. Men låt oss titta lite närmare på förslaget: minskningen i utsläpp är räknad på 2010 års produktion. Men samtidigt ökar produktiviteten och produktionen stiger, inte minst tack vare alla investeringar som föreslås och alla jobb som dessa skulle skapa. Den tillväxten leder till att utsläppen ökar igen ungefär en halv gång, det vill säga vi studsar tillbaka från 30 till 50 procent för år 2030.

Tydligare kan man knappast visa att det inte räcker med miljövänligare och skonsammare teknik. Ett hållbart samhälle kräver också, och ju förr dess bättre, att vi väljer sida mellan ökad produktion och klimat. Det blir inte hållbart med hundratusentals fler jobb så som jobben ser ut idag. Det kräver en annan ordning för jobben.

Ärligt talat söker vi ju inte heller arbete, varken arbetsgivarna som rationaliserar bort arbete efter bästa förmåga eller de anställda som gärna skulle komma undan med mindre. Vad människor söker är försörjning och för att klara den – och för att rädda miljön och handskas med löntagarnas allt svagare position och det växande prekariatet – måste staten agera mycket tydligare än under nyliberalismens era. Jag ser två utvägar: att i Russells anda börja dela på det arbete som behöver utföras eller att erbjuda människor en anständig försörjning utan motsvarande arbetsinsats.

Arbetsdelning är en god tanke därför att arbete är det mest accepterade sättet att fördela produktionens frukter. Om det är svårt att genomföra kan en basinkomst ge en rimlig försörjning åt alla, även de som inte finner ett avlönat jobb. Arbetsdelning skulle ge ”full sysselsättning” om än lite mindre guldkantad än vid ”business as usual”; basinkomst skulle åtminstone ge grundläggande försörjning och frihet att välja sysselsättning (i ordets egentliga mening!). Det är förvisso två radikala alternativ i dagens samhällsklimat men prognoserna är också radikala, både om försvinnande jobb och om miljöhoten vid en fortsatt tillväxt. Och båda vägarna skulle kunna få det sociala livet, välfärd, kreativitet och kultur att blomstra.

Släpp männskorna loss, det är vår!

 

Christer Sanne

 

I plattskattens Bukarest

I Rumänien är misstron mot kollektiva synsätt och lösningar massiv sedan kommunisttiden. Tyvärr har det bidragit till dagens söndrande nyliberala styrsätt, utbredd korruption och att man officiellt ser fattigdom som ett privat problem.

(Ur Ordfront magasin 3/2015)

Av Lars Björk

Rumänien, EU-medlem sedan 2005, har kommit att knacka på svenskarnas uppmärksamhet då utfattiga rumäner tar sig till Sverige sökande efter inkomster. De flesta är romer. Varför klarar de sig inte i sitt hemland? Lars Björk har besökt ett land med plattskatt, systematisk rasism och en högst osvensk syn på fattigdom – men också med en växande rörelse mot det nyliberala, korrupta systemet.

Magnolior och hägg blommar i Bukarest och uteserveringarna är fulla av våryra besökare. Mest rumäner – trots sin vackra och franskinspirerade arkitektur från 1800-talet och sina relativt låga priser är Bukarest ännu ingen stor turiststad. Resorna går mest härifrån: det är inte bara de fattigaste som drar västerut, även studenter och utbildade söker sig ifrån det problemtyngda Rumänien till rikare EU-länder. Allt är förstås inte nattsvart. Men låt oss ta ekonomin först. Börja med grunden. I Sverige har det debatterats om hur Rumänien borde förbättra sitt arbete med EU:s strukturfonder som varje år avsätter ett antal miljarder kronor för utvecklingsprojekt, men som bara utnyttjas till omkring hälften i dagsläget. Mycket mindre har sagts om det inhemska skattesystemet och det välfärdsnät som skatterna ska finansiera. I Rumänien är nätet tunt.

Detta har att göra med att landets platta skatt, alltså lika stor procentuell skattesats oavsett inkomst, på 16 procent för löntagare och företag. Det ger ett av de lägsta skattetrycken i EU, som kombinerat med mycket låga minimilöner är tänkt att göra Rumänien attraktivt för utländska investerare. Minimilönen är 975 lei i månaden, 2 000 kronor före skatt. I juli höjs den till 1050 lei. Lönen baseras på en månadsarbetstid av 168,67 timmar vilket ger en arbetsvecka på drygt 42 timmar och en timlön på 6:23 lei. Det motsvarar 12:91 kronor i timmen, före skatt, så dra av 16 procent, och få ut 10 kronor i timmen – för lagligt arbete. Så mycket tjänar de sämst betalda. I snabbköpet kostar dock en liter mjölk ungefär som i Sverige, cirka 10 kronor. Inom Kommunals avtalsområde, ett av de med lägst löner i Sverige, är lägsta lönen 18 020 kronor i månaden, eller 109 kronor i timmen baserat på en arbetsmånad med 165 timmar.

Omräknat till svenska förhållanden kostar alltså mjölken för en rumänsk kommunalarbetare ungefär motsvarande 81:50 kronor litern. A-kassan och försörjningstödet i Rumänien högst; 500 lei i månaden, motsvarande 1 000 kronor, samtidigt som en liten enrummare med kokskåp kostar från 450 lei i månaden och uppåt i huvudstadens enklare kvarter. Med bättre läge stiger hyran, som sätts fritt av uthyraren. Fri hyressättning gör det enklare att hitta bostad, för den som har råd. Samtidigt är hyrorna väldigt höga. När boendekostnaden för en tvårummare kan uppgå till en månadslön blir lösningen för en familj att tränga ihop sig på en mycket liten yta. Med en låg månadslön klarar du dig, nätt och jämt. Med försörjningsstöd eller a-kassa går du helt enkelt back, då hyran inte ingår i stödet. Familj och släkt är räddningen för många.

Rumäniens låga skattebas räcker inte till de investeringar som staten trots allt vill genomföra. För att öka statens intäkter, och öka konkurrensen, är därför omfattande utförsäljningar av offentligt ägda bolag på gång. Bland annat ska Posten och statliga elbolag privatiseras. 2005 sänktes inkomst- och bolagsskatten från 23 procent till 16 procent. Den nuvarande regeringen föreslår nu att denna rekordlåga skatt sänks ytterligare till 14 procent. Även detta är tänkt att stimulera ekonomin och locka privata investerare. Värt att notera är att det är en »socialdemokratisk« regering som gör denna sänkning.

Under våren beslutades även om att sänka matmomsen från 24 till 9 procent. Det beslutet träder i kraft i sommar. Nästa år väntas momsen på övriga varor sänkas från 24 till 20 procent. Att 2016 är valår spelar en avgörande roll för att sänkningarna kommer just nu. Trots landets omfattande problem med fattigdom och social utslagning saknas det en organiserad opposition i Rumänien som lyfter de här frågorna. Här finns, till skillnad från Sverige, vare sig en politisk vänster att tala om eller en facklig motvikt till företagen. I stället utgörs motkrafterna framförallt av olika små ideella organisationer, föreningar och aktionsgrupper.

Till vänster om det socialdemokratiska regeringspartiet PSD, som är mera ett liberalt och konservativt mittenparti än ett vänsterparti, finns det i dag inget alternativ i det rumänska parlamentet. Det råder därmed ett brett samförstånd, från vänster till höger, om att ha en liten välfärdsstat med låga skatter och att offentliga tillgångar fortsatt ska privatiseras.

Andreea Petruţ är sedan många år studentaktivist och statsvetare. Han var en av ledarna i de stora miljöprotesterna 2013, och aktiv även i årets demonstrationer. Hennes förklaring till den frånvarande oppositionen är kommunistspöket:

– Allt som är organiserat och till vänster om mitten associeras till kommunisttiden, förklarar hon när vi möts på Dianei 4, Bukarest största alternativkafé.

Vi befinner oss några kvarter från Piaţa Universităţii där tiotusentals människor demonstrerade sensommaren 2013 mot planerad gruvdrift i det lilla samhället Roșia Montană, i nordvästra Rumänien. Då vann demonstranterna. Några liknande protester mot den pågående privatiseringsvågen har inte märkts. Journalisten Cătălin Tolontan håller med Andreea. Han är chefredaktör på sporttidningen Gazeta Sporturilor. Vid sidan av närsportjournalistik har tidningen också legat bakom flera viktiga reportage om korruption de senaste åren. Ett av de mer kända handlade om en boxningsgala, Gala Bute, och ledde sedermera till att den dåvarande turistministern, partiledaren för kristdemokratiska PMP (Partidul Mișcarea Populară), Elena Udrea, tvingades avgå efter mutanklagelser.

Cătălin ser organisationsbristen som ett arv från kommunisttiden, eller rent av som ett rumänskt karaktärsdrag; att inte lita på någon annan än sig själv och den närmaste familjen. Misstron mot staten är grundmurad:

– Här är mitt ansvar. Vad som händer där ute, säger han och pekar mot fönstren i redaktionsrummet, det spelar ingen roll.

Det här synsättet gör att rumäner exempelvis alltid pratar om nettolöner när de pratar om sin inkomst, förklarar Cătălin. Vad som går till den staten spelar mindre roll. Det är vad som blir kvar i plånboken som räknas.

Men allt är inte becksvart i Rumänien. Många i landet engagerar sig för att skapa ett bättre och mänskligare samhälle. Som de unga journalisterna i mediekollektivet Casa Jurnalistului. Verksamheten startades 2012 av tre unga journalister som hade tröttnat på vad de kallar »korrupta medier«. Vlad Ursulean, Radu Ciorniciuc och Ștefan Mako hyrde då ett stort, vitrappat hus strax utanför centrum i Bukarest gamla villastad, som de bor och arbetar i tillsammans.

– Jag står ut med det här på grund av vårt gemensamma projekt. Det är drivkraften. Annars skulle jag absolut ha en egen lägenhet, berättar Vlad Ursulean.

Arbetet finansieras med prenumerationer där betalningen sker via Paypal. Alla reportage publiceras på sajten http://casajurnalistului.ro. Någon betalvägg eller annonsering existerar inte. En prenumeration kostar 5 euro i månaden och den totala månadsbudgeten är för närvarande 980 euro. Vid sidan av de tre grundarna är en grupp frilansjournalister knutna till projektet. Vlad, Radu och Ștefan har också dragit in pengar på att göra researcharbete åt stora mediebolag som brittiska Channel 4.

Redigeringsarbetet pågår som bäst när jag besöker journalistkollektivet sent en lördagskväll. På måndagen ska reportagen vara klara och stämningen i det rökiga köket (nästan alla rumäner röker), som nu tjänar som arbetsrum, är intensiv. Ingressförslag och rubriker bollas rappt mellan fem journalister som alla deltar på olika sätt i arbetet med sina egna texter, den gemensamma sajten och gruppens Facebooksida. Vlad Ursulean fungerar som redaktör och dirigent. När han skriver sitter pennan hela tiden i mungipan, men under diskussionerna blir den närmast till en taktpinne.

– Om vi i stället… föreslår Vlad, och så tar diskussionen fart.

Reportaget handlar om situationen för barn som har tvångsomhändertagits.

– Jag arbetade undercover i två veckor på en privat psykiatrisk institution, berättar journalisten Oana Mosil. Hon hade sett omfattande övergrepp mot värnlösa barn som spändes fast och drogades snarare än vårdades på barnhemmet. I tidigare publiceringar har Casa Jurnalistului, trots sin begränsade budget, gjort avslöjande reportage om Bukarests gatubarn, drogproblem, bostadsspekulation och hemlöshet, men även besökt stridsområden i grannlandet Ukraina. Bredden och kvaliteten på det journalistiska arbetet är imponerande.

När vi pratar om kostnader skrattar Vlad:

– Jag kan lifta, åka buss och sova över hos bekanta, säger han. Att ta in på hotell och flyga är helt enkelt inte aktuellt.

I små och fria grupper som det här arbetskollektivet växer och frodas frön till ett nytt, jämlikt och demokratiskt Rumänien. En av ljuspunkterna just nu i Rumänien är annars att det sedan presidentvalet hösten 2014 dragit en våg av korruptionsavslöjanden på hög nivå genom landet. I mars fick finansminister Darius Valcov avgå sedan anti-korruptionsmyndigheten DNA inlett en granskning av anklagelser om att han tagit emot stora mutor. Valcov häktades och har senare erkänt att han tagit emot motsvarande 14 miljoner kronor i mutor.

I maj dömdes en tidigare borgmästare i Bukarest till åtta års fängelse för att ha sålt kommunal mark till underpris. Antikorruptionsarbetet i Rumänien lovordas av den svenska ambassaden i Bukarest: »Rumäniens arbete är ett föredöme för hela EU«, anser Alexander Peyre, förstesekreterare på ambassaden. Denna utveckling har starkt genomslag i den rumänska medelklassen och den del av arbetarklassen som trots allt klarar sig ganska bra.

– Förr klagade vi bara på allt. Nu har vi fått lite hopp, säger Ruxandra, en välklädd kvinna i 25-årsåldern. Vi möts en kväll i Bukarest gamla stadskärna, Centrul Vechi, en del av staden som har blommat upp de senaste åren och som har blivit centrum för stadens nattliv.

Ruxandra arbetar deltid med skönhetsvård och bor fortfarande hemma tillsammans med sin vuxna syster och mamma i en hyreslägenhet på två rum och kök i Berceni, en av huvudstadens södra stadsdelar. Syskonen delar rum och mamman har ett eget. En inte ovanlig lösning i trångboddhetens Rumänien. Här bor de flesta fortfarande hemma tills de gifter sig. Mamman städar, berättar Ruxandra, och tjänar dåligt. »Hon får bara minimilönen«. Tack vare att systern arbetar som kontorist, även hon med lägstalön, så klarar sig familjen.

Tvåbarnsmamman Cristina, som bor ett stycke bort i stadsdelen Ferentari delar inte Ruxandras framtidstro. Också hon bor trångt och litet men i ett eget hus. Att hon äger huset håller nere boendekostnaderna, och det behövs nu när hon blivit arbetslös. 40-åriga Cristina är rom. Hon jobbade tidigare med hemtjänst och familjen klarar sig nu tack vare stöd från hennes mor och systern som arbetar utomlands. När de sociala skyddsnäten är svaga eller saknas helt blir familjerelationerna desto viktigare. Cristina bodde själv i Spanien tidigare under några år, och pratar liksom de två barnen flytande spanska.

– Det var bättre förr, under Ceaușescu. Då fanns det ingen arbetslöshet, säger Cristina när vi sitter i det kombinerade vardags- och sovrummet. Tv-soffan dras ut på kvällen och blir säng till barnen.

– Men har det inte blivit bättre nu med yttrandefrihet och marknadsekonomi? undrar jag.

– Vad ska jag med yttrandefrihet till? Det kan jag inte äta eller föda mina barn på.

Hennes unge son blir förvånad och säger skämtsamt:

– Mamma, du låter som en kommunist!

– Kanske det, men så är det, svarar Cristina och ler lite snett. Hon drar den röda morgonrocken tätare omkring sig.

Cristina har inget större hopp inför framtiden, berättar hon, men kämpar vidare, så gott det går.

– Así es la vida (sånt är livet, på spanska), säger hon innan vi skiljs utanför familjens enkla enplanshus.

Cristina och hennes familj är ändå jämfört med andra romer i Rumänien lyckligt lottade. De fattigaste bor ute på landet, utanför de egentliga städerna och byarna, ofta i områden utan vägar, sanitet, el eller ens tillgång till vattenledningar. Uppskattningsvis 5 miljoner rumäner lever i yttersta misär. Det är från detta skikt i den rumänska befolkningen de flesta av de som söker sig till till exempel Sverige kommer i hopp om en utkomst, om så bara från tiggeri.

Arbetsmarknads- och socialdepartementet är den myndighet i Rumänien som har ansvaret för att hitta en lösning på dagens situation för landets utsatta. Statssekreterare Codrin Scutaru tar emot mig i sitt stora arbetsrum på departementet, ett ämbetspalats från 1800-talet, och ger mig en del överraskande förklaringar till fattigdomsproblemet.

Jag berättar om den politiska debatten i Sverige; om de hemlösa tiggarna, om reportagen från fattiga rumänska byar och att många svenskar undrar hur det egentligen är ställt i Rumänien när det kommer så stora grupper fattiga människor därifrån, som knappt verkar ha tak över huvudet eller mat för dagen i sitt hemland.

Codrin Scutaru säger att han är förvånad över min redogörelse:

– Vi har fått ett helt annat och positivt intryck vid våra kontakter med den svenska regeringen, säger han. De har berömt oss för vårt reformarbete.

Fattigdom och tiggeri är enligt statssekreteraren inget strukturellt problem.

– Det är ett individuellt val. Tiggarna respekterar vare sig svensk eller rumänsk lag. De borde söka arbete i stället. Att tigga borde inte vara ett val för dem, menar Scutaru.

Scutaru påpekar samtidigt att han anser att dagens välfärdssystem är tillräckligt generöst, trots att det inte täcker levnadsomkostnaderna.

– Ökade bidrag leder till bidragsberoende, understryker han.

Sedan har vi det här med »den kulturella bakgrunden« som en orsak till migrationen:

– Romerna är nomader. Det är därför de reser. De har den högsta anpassningsförmågan, förklarar Scutaru och tillägger att Rumänien »har en historia av att inte diskriminera«.

Den svenska biståndsorganisationen Hjärta till hjärta, som är verksam i Rumänien, krävde nyligen en Marshallplan för att komma tillrätta med Rumäniens omfattande problem, men landets regering ser alltså fattigdomen som ett individuellt problem.

Den rumänske regeringsrepresentanten Scutarus kommentarer gör statssekreterare Pernilla Baralt vid det svenska socialdepartementet bekymrad:

– Det är ett problem om man ser det på det viset.

Baralt understryker att alla medlemsländer »har enats om att minska fattigdomen inom EU« och att »vi har ett fattigdomsmål i EU som vi alla ska bidra till för att uppnå«.

Rumänien verkar sakna en kollektiv färdplan och en gemensam dröm för landet. Tilliten till samhällsinstitutionerna är mycket dålig och viljan att bygga nya institutioner är svag. Mötena med svenska regeringspersoner, myndigheter eller organisationer blir lätt en hel del »God dag, yxskaft«, då utgångspositionerna är så olika.

Och i ett land med den hållningen blir förakt mot svaga grupper som romerna, eller homosexuella, i stället enande krafter. Sociala förhållanden och fattigdomsbekämpning verkar tyvärr inte vara det. Men det finns å andra sidan mycket vilja och energi bland yngre människor i Rumänien att förändra samhället till det bättre. Miljöfrågor förenar redan starkt. Låt oss hoppas att även sociala frågor kommer att göra det. Men ännu ser det mörkt ut för Rumäniens mest utsatta.

Lars Björk är frilansjournalist

 

FAKTA: RUMÄNIEN

Natomedlem 2004

EU-medlem 2007

21,4 miljoner invånare, varav cirka hälften bor på landsbygden, och 22 procent är under fattigdomsstrecket.

Romer utgör enligt Amnesty uppåt 10 procent av Rumäniens befolkning. (3 procent enligt officiella rumänska siffror.) Av dessa lever 80 procent i fattigdom.

Rumäner som arbetar i utlandet skickar årligen hem cirka 8 miljarder euro.

KÄLLOR: AMNESTY; UNICEF; Migration Watch